GAIS-ÖIS.

Säkrast av vårtecken: allsvensk premiär. Och GAIS vinner med 5-1 på nya gamla och jag är inte ens där, utan får höra om det på radion. Jag hade velat stå där med dom andra i ett grönsvart hav och njuta i vårsolen. På en arena som är byggd för fotboll, utan skymmande löparbanor. För tre år sen var det också april och allsvensk premiär och till och med samma lag som spelade. Inte på samma arena, dock, utan på den modernistiska alldeles bredvid. Högt över havet stod man och GAIS vann även denna gång, men med beskedliga 2-0. jag har ett grönsvart plastband runt armen sen den dagen. GAIS hade precis tagit sig in i allsvenskan och jag hade precis tagit mig upp till Göteborg. På stationen blev jag hämtad av någon som redan efter ynka veckor av distansdejtande börjat tveka och sväva på målet om att träffas och ha en relation. Hon pratade glatt om hur hon kuckilurade lite med andra via msn och jag svor i tysthet. Men jag gjorde våld på mina magkänslor och lekte förhållande där ett tag. Men hur troligt är det att någon som 1) bor i villaförort, 2) inte är politiskt intresserad alls, 3) på sant hade körkort och bil på sin partner-kravlista, skulle bli min följeslagare någonstans. Nej, inte stor, va? Shit, det var turbulenta år och jag var ett löv för vinden som for hit och dit, precis som GAIS i tabellerna. 06-07 saknar jag inte det minsta. När jag kollar vad jag bloggade om då, så är det mycket av att lura sig själv, intala sig att NU ska allting ändras, nu har jag gjort upp med det förflutna. Men man ska inte ändra sig, man ska leva med sig själv. Det förflutna blir man inte av med. Man ska inte bygga sitt lag från toppen och neråt som Öis, utan förankra bakifrån först och främst. Som GAIS.