Sluta längta, börja promenera

Jag ligger på madrassen i det som var yngste sonens rum och skriver, läser och äter kolor. Musiken är på, det är Bruce Springsteens The River-album, det är nästan så bra det kan bli. ”I met a little girl and we settled down”, sjunger han och sen hur han stal en bil och körde längs Elridge avenue, men aldrig att polisen tog honom. Kanske är det därifrån min jävla längtan kommer, från sångerna jag lyssnade på, från filmerna och dagdrömmarna och känslan att aldrig höra till och vara med fullt ut, förutom vid vissa särskilda ögonblick? Jag vet inte. Men jag är trött på det där. I tvåsamheten längtade jag ut efter att ha anpassat mig som en annan Gösta och försökt vara den de ville att jag ska vara och i ensamheten längtar jag in och klänger mig fast vid halmstrån som såklart går av på mitten, för det gör de ju när en lägger en fullvuxen människas vikt bakom. Jag flydde iväg, drömde om andra kvinnor, andra städer och vägar som antagligen inte finns på riktigt. Jag var Vänsterpartiet eller Pingstkyrkan, min stund skulle komma, det var bara en fråga om när. Men det finns inget socialistiskt lyckorike och ingen himmel, vi är bara människor som trampar här på marken efter bästa förmåga. Mina ex fick se mig drömma mig bort från dem, det är inte mina vackraste minnen. Jag slösade bort dem. Och nu undrar jag vad som gick fel. Jag vet så väl. Jag behöver vara lika pragmatisk i det privata som när jag och Milan Obradovic förhandlade om cykelbanor och om hastighetsgränser i stan, behöver analysera på lång och kort sikt, inte hugga på varje dröm och impuls. I våras trodde jag att jag hittat formeln, det var doften av nygräddad pizza och Håkan Hellström och Lundell, men jag var ensam på det tåget skulle det visa sig. Igen fick jag se mig fada ut ur någons liv och se en dröm tyna bort och försvinna. Och här är jag, bland kolor och saxofonsolon, nya romanprojekt och förvirring. Dags att sätta på sig de där nya skorna och gå ut en tur. Sluta längta, börja promenera. För där ute på gatan går jag som jag själv väljer och pratar som jag vill prata. Åtminstone är det så i sången.