Words don't come easy (Lviv/Kiev) #öst19

Konduktören är sur som ättika. Oklart vad jag gjort, kanske räcker det att jag kommer hit och är utlänning. Det kan ju vara intressant att känna på i så fall. Till sist kommer hon i alla fall med ett glas te. Det smakar utmärkt gott. Det är så öst att dricka gott te ur ett glas, i övrigt dricker jag bara te när det inte finns något kaffe. Det ukrainska landskapet swishar förbi och det pratas i kupén och jag fattar ingenting. Just nu passar det bra, för jag är lite inne i min glaskupa. Så får det vara ibland. Ukraina ser ut som mellansverige och förutom te i glas, så ser tåget ut som tåg ofta gör. Ändå är jag så långt hemifrån på alla sätt. På en perrong står soldater i kammo och jag påminns om att det faktiskt är krig i det här landet, om än långt från tåget mellan Lviv och Kiev. Det rör sig, både genom de snurrande hjulen och i mitt huvud. Igår gick jag ännu en free tour, denna gång med temat "det judiska Lviv". Guiden var en osannolik person, smal som en sticka med en tröja som det stod "AC/DC" och "Highway to hell", på. Och han pratade oavbrutet. Men ändå är ofta det som inte sägs det mest intressanta. Varken AC/DC-guiden eller söndagens charmiga guide hade något ont att säga om ukrainsk nationalism. Det kunde ju annars vara intressant, eftersom ukrainska fascister deltog i förintelsen med liv och lust. En bra sak gör han i alla fall och det är att tipsa mig om "Cafe Jerusalem". Det är ett matställe i en källare som inretts som ett judiskt hem på trettiotalet. Jag kommer dit vid 19-tiden och är den enda gästen. Vacker sång på jiddisch är mitt enda sällskap och det blir så magiskt som det blir ibland. Jag lägger ner telefonen och andas lugnt. Det är tyst och huvudet blir klarare än på länge. Det som tynger mig vart jag än annars är får ingen plats. Mitt hjärta vilar.
Sen är det lätt att sova, lätt att drömma och lätt att gå upp och lämna Lviv.
En sur konduktör kan inte ändra på det. Och på kvällen i Kiev sitter jag på restaurang och överhör en dejt mellan en amerikan och en ukrainska och det är så ytligt, så banalt, billiga komplimanger och skryt och jag tänker självgoda tankar om att jag aldrig skulle nedlåta mig till sånt. Men det är jag som sitter ensam.