Springer en mil innan solen hunnit alltför högt upp. Klockan är väl halv åtta och jag är utsövd och kan trampa på en smula med mina mått mätt. Tider intresserar mig egentligen inte, men det vore förstås kul att komma under timmen på milen. Men i grunden springer jag för att bli äldre och inte för att jaga en flyende ungdom. Jag har ingen ålderskris, har aldrig haft. Ålder är en social konstruktion, men ingen har evigt liv. Män står och fiskar längs Odras kajer. Fina spön har de. Det är svårt att fatta att det kan vara en sport att fånga och döda djur. Men, men. Efter löpning och frukost ute så åker jag och går på måfå. Fotograferar stadens dvärgstayer som finns både här och där och hänger i parker. Lägger mig på en bänk och tittar upp mot skyn. Det är 29 grader varmt. Härligt. Tänker att så här ska en ha det, liggandes på en bänk i en park i Polen. Klockan två bryter jag lugnet mot historia och går ner på det stora torget för att gå en free tour som handlar om det judiska Wroclaw och andra världskriget. "Det var en tysk stad", slår guiden fast, "precis som Gdansk och Szczecin". Sen ritade Stalin om kartorna och den tyska befolkningen fick sticka och i deras ställe kom fördriva polacker från Lviv och andra ställen i vad som nu är Ukraina. Och de judar som nazisterna inte lyckades döda jagade kommunisterna bort. Jag vet. Men jag kan inte riktigt fokusera på det där. Det griper mig inte idag. Huvudet är fullt av annat och jag skäms över min ytlighet en smula. Dessutom har jag ett tåg och passa, så jag lämnar turen och går och hämtar ut min ryggsäck och drar mot stationen. Då kommer jag på att jag inte lämnat pengar till guiden. Fan också. Men så här funkar jag: jag får en impuls och går på den. Mindre nu än förr, men ändå. Det har fört mig till spännande platser och härliga famnar, men också till olidliga samvetskval och misstag. Jag bestämmer mig för att skicka den summa jag tänkte ge, när jag kommer hem. Att göra om och rätt är bättre än patetiska ursäkter. Då kan jag andas ut. Ska bara komma ihåg det där också. Nere på stationen på spår 3 glider ukrainska sovvagnar in från vänster och kopplas ihop med polska intercityvagnar. Jag går ombord och lägger mig på min slaf. En man talar till mig på vad jag tror är ukrainska. Vi lyckas inte förstå varandra. Det ropas i högtalare och visslas i pipor, men tåget går ändå inte. Det är hur som helst skönt i min kupé. Hoppas bara allt klaffar på vägen. Och klaffar det inte så löser det sig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar