Time after time (Dresden/Wroclaw) #öst19

Jag ligger sömnlös i sängen på hotellet. Snart ska jag upp och ta spårvagnen till hauptbahnhof, så det vore klokt att sova. Inga demoner finns i mig eller rummet, sömnlösheten är obegriplig. Somligt är obegripligt. Inte ens lönt att försöka fatta. Mitt rum är nästan parodiskt litet. Resenärer utanför tvåpersons- och familjenormen förvisas till skrubbar, om en inte vill sova i sovsal. Haha. Jag är vid gott mod. Det har varit en bra dag.
Den startar med en free tour som börjar redan klockan nio på morgonen. Guiden Clara frågar vad som fick oss till Dresden. Jag svarar "Slakthus 5". Senare på dagen ska jag verkligen kolla efter det där slakthuset, som ju var ett skyddsrum, men inte nu. Nu leder Clara oss genom stan, från hipsterkvarteren i Neustadt till de återuppbyggda kyrkorna och palatsen i centrum. Jag frågar om inte Neustadt kan jämföras med Prenzlauer Berg. "Inte än", svarar hon med ett leende. Men det är inte bara Kurt Vonneguts fantastiska bok som fått mig hit, utan också de gånger jag farit förbi, på väg till eller från Prag. Jag ville kliva av här, så en dag gjorde jag det helt enkelt. Hela torsdagen blir en dag till fots i sandaler där sulorna snart lossnar. Jag älskar stramande vader och jag trivs med Clara som guide. Hon är grön som jag och de gröna är största parti i Dresden. Hon kallar öppet AfD för nazister och vi stannar till vid en minnesplats för ett neonaziattentat. Clara säger att polisen till en början ville kalla det fyllebråk, men det var några stolta tyska patrioter som överföll en man från Mozambique, en gång i tiden DDR:s afrikanska broderland. Sen går vi vidare och Clara talar om Erich Kästner, som jag får läsa nån gång. Tre timmar, flera slott och och kyrkor senare är rundan slut. Eftermiddagen helgar jag åt museer och planlöst strosande. Tar en bättre fika med likör till, men middagen blir en sallad på rummet. Och jag hittar aldrig slakthus 5.
Och morgonen kommer och jag vet inte om jag fått sova något. Tiden bara far iväg. Det gör inte så mycket. Jag tänker att jag kan sova på bussen och så blir det. Det finns frukost i en påse och när den fyllt min mage så sluter jag mina ögon, lutar mig tillbaka och när jag vaknar så är vi redan inne i Wroclaw. Sätet är fullt av brödsmulor som jag borstar bort. Det är en stad som jag blir omedelbart förälskad i, ni vet den där andlösa känslan en får när en har en ny vacker stad att ta in och solen skiner. Det ser ut som Prag, men utan alla turister. Vackert, till synes lyckligt. Det är så en seglar fram över gator och torg. Jag letar rätt på ett veganställe, som dessutom är en bokhandel. De bästa av mina världar möts, resor, böcker och mat utan kött i. Och lugn. Jag stannar gott och väl en timme och det är otroligt länge för mig. Jag är en spn som ofta stressar iväg. När jag går ut ber en romsk kvinna ute på trottoaren om några zloty. En man i linne kommer förbi och skriker något på polska som jag inte fattar. Hon får 20 spänn av mig. Sen går jag till mitt hotell och checkar in.