När du går över floden (Dresden) #öst19

Stan liksom talar till mig och jag tycker om det den säger. Den serverar mig svart kaffe, som ändå är svagt. Men det gör inget. Dresden har ett mystiskt centrum, östtyska breda gator, som gjorda för militärparader, kvadratmil stora parker, men så ett återuppbyggt litet gamla stan med slott och kyrkor och därefter Elbe med sitt trögflytande vatten och broarna som korsar den över till andra sidans hipsterkvarter och hus som britterna och amerikanerna inte lyckades bomba under de där dagarna i februari 1945. Kurt Vonneguts slakthus fem finns på riktigt, vi som trodde att han bara hittat på det hade fel. Däremot går det inte att resa i tiden, som i boken. Det är fan bara att försöka hänga med. Jag tänker på det på morgonen när jag hoppar av bussen. Garanterat äldst av alla. När blev jag det, jag som alltid var yngst på tågluffningarna? Mina generationskamrater är på andra ställen. På golfbanor eller på all inclusive, tänker jag lite fördomsfullt och vet inte om det är komplex eller förmer som spökar. Fina tankar är det i alla fall inte. Jag är utanför nu som förr. Mina skilsmässor har hållt mig ung, tänker jag, cyniskt. Det har inte gått att soffa till sig eller göra boendekarriär. Ja, skilsmässor och löpning. Så jag löper en lång tur längs Elbe när jag väl fått checkat in på hotellet vid två. Egentligen är jag för trött. Bussen gick vid halv tolv, det var fyra stopp på vägen i Berlin och vi var framme klockan sex. Inte mycket sömn. Men jag springer ändå och det går inte så fort, men det ger energi och jag svettas och piggnar till en smula. Längs Elbe rör sig många, det finns barer och till och med en utomhusbio. Jag lyssnar på Jonas Hasseb Khemeri och han berättar om rädsla och längtan efter kärlek. Och om hur allt blev bra. Så värst rädd är jag inte, tänker jag. Inte för något, faktiskt, bara skräckfilm och lösspringande hundar. Och några såna är inte här. Och allt ska väl bli bra, tänker jag. Floden verkar definiera hela stan. Du är på ena eller andra sidan. Eller så inbillar jag mig.
Innan löpturen har jag åkt hit och dit med spårvagnen och kommit först till världens äldsta Schwebebahn som går upp till de finare kvarteren på kullarna. Det gnisslar och det är en fanatisk konstruktion, som en spårvagn med hjulen på taket.
Där uppe är det lugn och mercedesar, för trettio år sedan var det kanske förlängda Volvo 164, för i Dresden bor överheten över huvudena även bokstavligen, den överhet som alla system verkar producera. Efter Schwebebahn och löpning blir det häng på en bar på temat Lebowski, den store Lebowski, alltså bröderna Coens film. Men folket där är vanliga tyskar, eller alla väl inte så vanliga och vi pratar, så mycket jag nu hänger med i snacket. Och jag dricker öl, inte White russian. Det får vara måtta på saker och ting, försöker jag lura mig. Som om måttlighet vore jag. Måttligt het, möjligen. Men redan vid 21 ger jag upp och åker till hotellet. I receptionen pratar portieren polska med en annan gäst. Fläkten i mitt lilla rum surrar. Fåglar hörs utanför, en näktergal, märkligt nog. Långt borta hörs en spårvagn, så att en inte ska glömma bort att en är långt från Malmö.