Don't look back in anger (Rostock) #öst19

Redan i Trelleborg är jag på väg att vända. Stan doftar av minnen, hur jag och Malin var här med ungarna och gick på museet, hur jag och Sara provåkte den nya pågatågslinjen och märkligt nog shoppade julklappar här. Dessutom är det mulet och jag bara väntar på att statyn med paraplyerna ska få riktigt regnvatten på sig. Jag vill inte minnas just nu. Minnen är synonymt med misslyckanden. Meningen med min resa är nya städer, nya dofter och annat att tänka på. Trellejävlaborg. SD-land. Vem kan bli glad här?
Jag går in i terminalen och väntar. Tvåtusen tyska skolbarn kommer in med fiskespö och rosa och blå rullväskor. De är anmärkningsvärt tysta. Antagligen har de fått stränga förhållningsorder. Jag reser ensam, som ni vet. Allt jag behöver hålla koll på är min ryggsäck. Naturligtvis hade jag gärna rest med någon. Det fanns också optioner på det, men det föll på ekonomi och vad det nu var och det är hur som helst roligare att vara ensam med sig själv på resa än i hemma i Malmö. Är jag beroende av en famn för att vara hel, så blir jag ett bihang. Och det har jag testat och det är inget vidare. Jag ska vara grundad i mig själv.
Båtresan blir anmärkningsvärt skön. Ute på havet skingras molnen och solen lyser julistark och kompas av havsbrisen. Jag sätter mig och läser och sen tvingar den låga blodsockerhalten mig att köpa en räkmacka, ty något vegetariskt finns inte att uppbringa. Formfranska med femton räkor och en klick mayo på mitten. Aja. Det får la duga. En tysk öl till det. Efter sex timmar är vi i Rostock. Jag börjar snacka med en av skolbarnens lärare och erbjuds skjuts från hamnen till stationen med deras förhyrda buss. Det blir fint. Vi pratar om hundar och om Norrland och att jag tänker mig till Ukraina, medan bussen rullar genom stan. Här var jag med mellanbror en helg våren 2008, vi åkte på natten med hade ingen hytt, så jag bäddade åt honom på golvet och satt och vakade. Han var orolig, men jag lugnade honom. Sen umgicks vi som förälder och barn och han var tio år och jag singel och sökande, men skulle bara några veckor senare träffa Sara på en typ fest, men det anade jag knappast då. Elva år sedan, men det är ett minne värt att vårda. Ser ställen där vi promenerade och nån slags befästning vi gick upp i. Jag har det på bild. Både sonen och jag hade längre hår än nu. Jag ser hur jag var då och hur jag faktiskt utvecklats och blivit klokare och mer medveten om mig själv på ett bra sätt. Faktiskt. Jag håller bitterheten stången och ångrar mycket lite.
Vid stationen är det dött som i graven och jag sätter mig och väntar på bussen till Dresden. En tjej kommer fram och frågar om det är Flixbus hållplats och jag svarar att jag hoppas det för annars har jag gått fel. Hon drar sin resväska med buller och bång över cementplattorna, men det är ändå en skön, nästan magisk kväll.