Maskros och pelargon

”Jag brukar ha gamla kärlekars namn och födelseår som password”, säger jag i personalrummet när ämnet kommer upp. ”Men eftersom jag nu bestämt mig för att ha blicken framåt, ni vet putsad vindruta och liten backspegel, så borde jag ha min nästa kärleks namn och nummer. Men vad heter hon och när är hon född?” Ingen svarar, inte ens kollegan som heter likadant som min senaste kärlek och de andra i tvåsamhet sedan urminnes tider välsignade vet inte vad jag babblar om. Sånt här kan jag bara prata med några få om. Och ålder är en social konstruktion och utseendets puts flagnar och ersätts av vacker patina. Med vän med det lockiga håret frågar om jag inte ska försöka trappa upp det politiska arbetet igen, men jag svarar att det skulle vara som att gifta om mig med Sara. Hon skrattar och tycker att det är en märklig liknelse. Jag kunde svarat att det är som att flytta tillbaks till Göteborg. Varje tid har sina hjältar och platser. Stefana som är ungefär lika gammal som jag var när jag tog över MP-Malmö (jo, det gjorde jag) ska få forma sitt lag och sitt sätt att göra saker på. Det finns andra sätt för mig att göra min röst hörd än att försöka fronta bandet igen. Men exakt vad jag ska göra i resten av mitt liv och med vem eller vilka lämnar jag åt impulser och till synes slumpmässiga möten. Men det blir en kombo av maskros och pelargon, skulle jag kunna förutspå.