Det finns en särskild skamvrå för den som hoppar på sina barn i offentligheten. Man ska helt enkelt ge fan i det. Ungarna bad inte att få komma till oss och vi kan aldrig kräva att de ska vara tacksamma. Skyldigheterna i relationen ligger helt och hållet på oss föräldrar. Och de berättelser avkommorna har om sin uppväxt kanske inte alltid faller oss i smaken. Det kan såklart hända att vi tycker de har alldeles fel, men deras bild är deras och vare sig vi vuxna eller våra ungar sitter på någon objektiv sanning om vad som hänt vid ett visst ögonblick. Vad mina ungar har respektive såsmåningom kommer att ha att säga om sin uppväxt har jag ingen aning om. Det har väl både varit högt och lågt, men fram till slutet av maj 2007 hade jag en gallopperande ökning av mitt drickande som gjorde att jag helt enkelt fick klippa den relationen totalt. Det är möjligt att de har synpunkter på det. En idé kan ju vara att leva i nuet och konstatera att skuldkänslor inte ändrar det som varit och att ångest inte hjälper en att välja inför framtiden, men samtidigt att det bara är hundar som helt och hållet kan leva i nuet. Man får låta tankarna komma och gå utan att döma vare sig sig själv eller andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar