Fem år

Jag är ett stort fan av tvåsamheten. Jag gillar att ha någon i min närhet, att vara någon för någon och jag lever så straight/cis/vitt/priviligierat att det inte finns på kartan. Sara och jag är så mainstream att vi inte syns på gatan för alla livsstilsjunkies och alla slappa medelklassradikaler som gör uppror för upprorets skull ser oss inte ens på sin väg tvärs över torget eller där de står före oss i kön inne på Restaurang Sara och frågar om det finns vegansk sås till falafeln. Det är oerhört skönt. Kärlek är bra. Att släppa taget och våga falla i någons famn är just det som nästan alla bra sånger handlar om och vi vågade göra just det, mot alla odds som det hette. Jag tror inte på projekt, jag tror på att leva, fast det kan vara svårt ibland. Löftet är på riktigt, det är ett åtagande som vi inte drar ifrån. Och runt oss i nätverket finns hela stjärnfamiljen av dina, mina och våra barn och kaniner, fd svägerskor och systrars systrar och allt vad det är. Vi är många.
Ja, det är vår bröllopsdag, den femte i ordningen. Och just den är bara Saras och min. Och dejlig er jorden och allra dejligast var den där uppe där haven möts och strömmarna virvlar och ljuset är som ingen annanstans. Min hand, din hand, våra händer i alla våra dagar.