När jag var barn var biblioteket en tillflyktsort, doften av damm och tystnaden tilltalade mig, jag fick vara ifred från mobbare och stök, fick läsa och gå runt och bläddra utan att bli störd. Sen gick jag ut och bort med böcker som jag lånat placerade i en ICA-kasse och så var drömmen slut för den gången och den bistra verkligheten tillbaka med full kraft. När jag följde med farsan på resor i Sverige och kom till Norrköping, Västerås, Borlänge och Eskilstuna, så var det i bibliteken jag hängde när farsan var på sina kundbesök. Ofta fanns det kafeterior där man kunde köpa en kopp te och en inplastad chokladboll. Men mest läste jag och nån gång lyssnade jag på LP-skivor i musikrummet som ofta låg i källaren. Stora vita lurar fick man runt sina barnsliga öron. Nu hör jag att det på sina håll är så stökigt på biblioteken att man fått dra ner på öppettiderna. De tuffingar som jag slapp på min tid har tagit över även böckernas palats på.sina håll. Och fina människor mitt i stan tycker att man ska förstå och ursäkta det där. Här i Malmö tror jag inte att det är så. Det är däremot många studenter som sitter med sina macbooks och kaffetermosar. Inte mig emot. Hoppas de passar på att läsa lite skönlitteratur också, för det är den man blir klok av. Men för mig är sorgligt om inte humanioraveklingarna ens får ha en enda ynka fristad i den här världen, vad än andra tycker. Det måste få lov att finnas platser utan ljudeffekter och gapande grabbgäng. Särskilt i förorterna, kan man tänka. Det är inget exkluderande i det. På tusen platser kan man skojbrottas och ropa hejarramsor. Biblioteken är heliga platser, platser av stillhet. Låt de vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar