Debatten om komplimanger är såklart jävligt töntig. Killen med krönikan i HD eller vilken tidning det nu var lägger upp bollen på straffpunkten åt alla som har saker att säga om medelålders män och deras blick på yngre (gissar jag) kvinnor. Han får skylla sig själv och jag undrar helt stillsamt hur gammal han är mognadsmässigt. Alla som vuxit ur barnsbenen, män som kvinnor, oavsett läggningar och preferenser, inser att man aldrig bara ser ett utseende i de där vackra ögonen, att det aldrig bara är kroppen som räknas eller ens kläder eller frisyrer. Så egentligen finns det inget att ge den där okända vackra kvinnan i sätet mittemot någon komplimang för. Du har inte bytt ett ord med henne. Vad kan du veta? Det man bara ser vid en ytlig okulär besiktning är värdelöst och i sämsta fall gubbsjukt. Däremot kan ju någon väcka ens nyfikenhet, för all del. När vi var i California frågade helt okända vilket språk vi pratade, berömde min fina kanintröja och frågade var vi kom ifrån när de såg hebreisk text på en annan av mina tröjor. Själv kan jag ju tänka mig att börja prata med någon som har en Neil Young-tröja eller så. Men ska man göra sånt får man kunna läsa av folk lite grann. Det här är inte en varm amerikansk delstat med 40 miljoner invånare, det här är Skandinavien, det här är glesbygd vid en jämförelse. Folk vill ofta vara ifred. Och yngre kvinnor är troligen trötta på mäns värderande blickar hur galanta vi än själva tror att vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar