Sitter på en bänk på Södergatan här i Malmö, den vildaste och roligaste av Sveriges alla städer. Nån del av något större Köpenhamn är det inte, vår stad har sin egen storhet,sina egna egenheter och tillgångar. Jag har semester och lyssnar på gatumusikern som härmar Bob Marley. Reggaemusiken muckar fram ett nostagiskt stråk genom mitt sinne, åttiotalssomrar i sol med sena nätter, promenader hem i morgonljus och doften av färska rundstycken på bageriet i Løkken och smaksatt yoghurt som var exotiskt för oss filmjölkssvennar. Somrarna ackompanjerades av karibisk musik, det är i alla fall så minnet vill göra gällande. Musikminnen gör sig bra inne i huvudet. Skulle vilja se Ulf Lundell i sommar. Nu ska jag ju på festival och kommer att bli rikligt försedd med musikintryck, så det går ingen nöd på mig, men ändå. Vi får väl se. Han ska visst ut i höst också. Det tycks vara svårt att skilja på sak och person i dessa dagar, noterar jag, svårt att skilja en människa från hens ord, svårt att förlåta att någon inte är fullkomlig. Som Lundell som jag skrivit om tidigare, som Åsa Romson, som tydligen inte har full koll på reglerna kring båtfärger. Sverige skryter om sitt kristna arv, om hur tro och förlåtelse är centralt. Det är i hög grad hyckleri. Du blir stämplad och stämpeln sitter där. Du blir dömd till att bli vid din tilldelade läst. Det är väl därför jag dras mer till trosföreställningar som handlar om att du snarare ska handla här på jorden än drömma om nästa liv eller det eviga. Gatstenarna här på Malmös första gågata är skrovliga och hårda. Turister och malmöbor trampar lätt med sneakers och sandaler. Gatumusikern går över från Marley till Crying in the chapel. Det är en helt annan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar