30 oktober 2010

Dagstur till Göteborg

Först tar GAIS ledningen och dominerar stort i hela sjuttiofem minuter. Sen lyckas Trelleborg kvittera, GAIS få en spelare utvisad och sen är det kört. Det är som det brukar vara. Nya gamla Ullevis speaker kallar GAIS och deras fans för de hängivna, som om vi var med i en indisk sekt eller så. Vi är ganska vanliga och olika. Jag och tre söner, andra pappor med barn och en och annan kvinna. Två rader bakom oss står en föredetta klasskamrat till mig från gymnasiet med några polare. han svär och skriker som alla andra. Han låter likadant som han gjorde för 25 år sedan och precis som då följer han sitt GAIS i vått och torrt. Det är inte så mycket fylla denna lördagseftermiddag och det tackar jag för. Det är direkt besvärande. Idrott och fylla passar så jävla dåligt ihop, ändå är det en så jävla vanlig kombination. Förresten passar fylla inte ihop med något.
Ja, vi tog tåget upp till Göteborg. Sen gick vi på stan och tittade, åkte spårvagn (en sliten M31-a, fan, så sunkiga dom blivit), gick in i en kyrka där minstebror tände ett ljus och jag fick känna mig som en ganska bra farsa i alla fall, en som gör dagsturer till Göteborg och som köper grönsvarta halsdukar till sina söner. Sen brakade helvetesbråket lös när vi skulle välja mellan McD och Max. Vi är av en sort som gapar och kramas. Vi sliter oss trötta. Jag kan avundas dom där logiskt resonerande välfostrade familjerna med en lugn distans till saker. Men vi kan aldrig bli sådana, möjligen skava av dom vassaste kanterna. Efter burgarbråket blir alla vänner igen, vi blir alltid det.

När Trelleborg så gör 3-1, så drar jag ut ungarna ur nya gamlas betong och går mot stationen. Min klasskamrat svär med sina polare och på tåget ser jag hans facebook-profil och bilder. Inga barn, men många bilder med fyllda och halvfyllda ölsejdlar. Äldstebror somnar i öresundstågets blåa säte med min nya jacka som kudde och minstebror spelar ett sljutspel med min iPhone innan jag tystar honom. Jag läser Benny Haags bok om alkoholism och vid uppehållet i Halmstad går jag ut och tar lite luft.

29 oktober 2010

Sydis är bra, efterArbetet är kass.

Helt plötsligt slutade sydsvenskan komma. Jag ringde till kundtjänst, som påstod att det två månader i rad saknats pengar att dra från kontot. "Det är inte möjligt", sa jag, "den sista i varje månad har jag definitivt pengar, annars kan jag inte äta på hela månaden". Men sydsvenskandamen stod på sig och så tackade jag för mig och lovade att aldrig mer läsa mitt dittillsvarande liberala husorgan. Åtminstone inte betala för det. Nätet finns ju alltid, tänkte jag och så hade jag just fått en prenumeration på efterArbetet, den socialdemokratiska veckotidningen som ges ut här i stan.
Och bonniers kan vara utan mina pengar, tänkte jag också, lite vänsteraktigt.
Men det var verkligen inget lyckat drag, för sossetidningen är urkass och Sydsvenskan en fantastisk tidning. Orsaken till det är lika enkel som självklar. Sydsvenskan vill tjäna pengar och efterArbetet är ute efter att sprida socialismens ljus. Sydsvenskan är angelägen att nå många läsare under en längre tid, för gör man inte det, så vill ingen betala prenumerationen. Därför är man inte någon borgelig megafon, utan vinnlägger sig om att visa saker från olika håll. Sydis är därför nästan lika skydd av borgeligheten som av vänstern. Det är väl så det ska vara när man är oberoende, tänker jag. Sosseblaskans artiklar leder alltid fram till att alliansen/USA/Israel har fel, nästan oavsett vad som avhandlas. Det är inte bara tröttsamt, det blir liksom inte heller några bra historier när den politiska agendan går först. Precis som böcker med alltför tydligt BUDSKAP inte är så roliga, så är inte tidningar det. Så är det. Det blir proletären av det, alldeles oavsett intentionerna. Men att läsa sin tidning på nätet är ingen bra idé. Sydsvenskans hemsida ser ut som en blogg och dessutom vill jag höra prasslet av papper i min säng. Så jag får snart falla till föga igen. Bita i det sura äpplet.

28 oktober 2010

Roligt och lärorikt

"Ja, roligt", upprepar jag. I läroplanen står det att verksamheten ska vara lärorik och rolig. Min kollega vill raljera, men står det i läroplanen, så gör det; det kan ingen ändra på (jo, riksdagen, förstås). Om man har roligt så lär man bättre, så kämpar man bättre och hela mitt politiska engagemang hade fallit till marken om jag inte hade tyckt att det var roligt att läsa handlingar och gå på möten. Roligt och lärorikt, som förskolan. Det har väl varit en aning förbjudet att tänka så i politiken. Allt ska vara plikt och kämpar gör man ju för världens skull och inte för sin egen. Men det håller inte många minuter. roligt ska det vara och så ska man se resultat. Och allt det där har jag gjort nu under fyra år, så när jag lämnar tekniska nämnden, så gör jag det med vetskapen att saker är bättre i Malmö än innan jag satte mig mig på ordförandes vänstra sida för första gången i januari 2007. Men så har vi ju det där uppdraget som jag gått och grunnat på ett tag om jag ska kandidera till (ett tag är för mig en vecka, jag bestämmer mig snabbt och ibland blir det rätt och ibland fel, men inget blir bättre av att vänta). Men det där uppdraget får nog vara. För det känns inte lika kul. Och jag tror inte jag kan ändra så mycket. Så bye, bye prestige och fin titel, jag ska kolla i listan om det finns något annat uppdrag jag vill ha. Där jag kan förändra. Och som är roligt och lärorikt. Som förskolan.

27 oktober 2010

Lila idag

Lila skjorta har jag. På jobbet frågar dom varför jag är så uppklädd och jag svarar att det handlar om att uppmärksamma hbt-personers rätt att vara som dom är. Då blir det först tyst och sen glider diskussionen över på burkor istället, eftersom det såklart är mycket bekvämare. När jag går förbi en av avdelningarna hör jag en vanligtvis smart pedagog tillrättavisa ett barn som pratar om att man kan ha två pappor. För inte så längesen hörde jag en kollega säga att hon fruktade den dag som en av hennes barn skulle komma ut som homo. Det är ju så äckligt och förresten var det förbjudet enligt hennes religion, hävdade hon. Sånt hör man ibland. Vi som bor i centrala stan och umgås med politiskt medvetna bildade människor kan lätt glömma att kampen för ett samhälle som inkluderar alla inte är vunnen än på långa vägar. Kanske är det löjligt med lila kläder för en sån sak. Igår tyckte jag nog det. Tyckte att det liksom var sånt som folk gjorde för att döva sina samveten, som att skänka en hundring till nån fånig insamling. Jag hbt-fostrar ju mina ungar och ungarna på jobbet (trots motståndet), tyckte jag lite självgott. Men på jobbet hade som sagt ingen ens hört talas om det som i mina cirklar kanske är för futtigt. Så lila var det. Det klär mig dessutom väldigt bra.

26 oktober 2010

Efter mötet

Inget möte idag. Tror jag. Men helt säkert är det ju inte, för det är ju några saker som behöver lösas. Så där håller det på och när jag lämnar möteslokalen och går ut i den förfärliga hösten, så känns det en smula tomt. Där ute på gatan är det ingen som undrar hur jag har det. Och mitt äktenskap får skötas via telefon och det är allt annat än optimalt. Men när jag en stund senare öppnar dörren till hemmet och hör äldstebrors musik förgylla bostaden och grannskapet, så inser jag att jag är så ofantligt privilegierad jämfört med dem som lugnar sin eftermötet-tomhet med alkohol. Den känslan håller i sig när jag vaknar nästa morgon och går upp. Igår pratade någon om situationen för ensamkommande barn. Idag får jag göra något åt det.

22 oktober 2010

Det är kallt

Jag sitter på ett hotellrum i det lilla samhället Arild och kollar ut genom fönstret. Det är svinkallt och jag huttrar. Här är vackert med höjdskillnader och ett mörkblått hav. Husen här kostar drygt sex miljoner minst. Stället andas överklass och vi äter och dricker gott när vi inte pratar om vatten och avfall. Jag är otacksam och avskyr att vara priviligierad. Nyheterna spekulerar om skytten i Malmö är en ny Lasermannen och sen säger Eu-kommisionären Malmström att vi måste stoppa strömmen av aylsökande från Serbien och Makedonien. Molnen utanför fönstren är mörka och jag längtar efter mina barn.

20 oktober 2010

Allt är för mycket

Vi snackar brytningstid nu. Snart ska folk börja sitta in nya stolar på kanslier och i stadshuset och trots att löven knappt har börjat falla från träden ute på Kungsgatan, så börjar det snöa här på Värnhemmet. Jag stänger mitt fönster och brer mig en macka. Allt är bara för mycket, så man får återvända till här och nu. Denna veckan begåvas med politiska möten varje dag, styrelse, kf-grupp, tekniska nämnden och i morgon och på fredag: med VA-syd i Arild. Privatlivet är en enda väntan på besked och smidande av planer och jobbet har inte högsta prioritet, trots att det är politik det med. Att somalier inte får återförenas med sina familjer i Sverige, att en ny laserman rent konkret hotar mina dagisungar och deras föräldrar får rent konkreta återverkningar på mitt arbete. Ledningen för Rosengårds barn och ungdom envisas med att lyfta upp språket, när det framför allt handlar om klass. Mina egna familjeåterföreningsproblem är en västanfläkt jämfört med så många andras, men tyvärr lindrar den vetskapen inte så värst. Jag har ingen stadshuslön att se framemot, men jag unnar mig en lyxig iPhone i alla fall och äldstebror laddar den med musik. Cyklar hem med mina barndomsidoler Simon and Garfunkel i dom vita lurarna. Lite äkta New York-musik är bra och lindrar det mesta.

17 oktober 2010

Att leva på gamla hits.

Finns det nåt mer patetiskt än avdankande rockstjärnor som turnerar runt och kör sina gamla hits? En gång stod jag i en konsertlokal, som var ett fd HM-lager och hörde en halvgammal Ulf Dageby tillsammans med gamla medlemmar ur Nationalteatern och inlånade 25-åriga musiker dra "Livet är en fest" och "Spisa" för packade sillar ur min egen generation. Och ikväll på KB ska WASP köra sina gamla hits och sjuttiotalistmorsorna ska bussen in från radhusen i Klågerup och Staffanstorp för att återuppleva sin ungdom. Hur vore det med lite här och nu, för att prata KBT-språk?
Nostalgi är ett gift, en inbillning att allt var bättre förr, att det var bättre att vara ung och osäker än vuxen och mogen. Eller ung och tvärsäker för den delen; det är ju den andra sidan av myntet. Man blir mogen först när man vågar tvivla. För mig är det mycket som kan förändras inom kort. Boende, jobb, politiska uppdrag: everything changes. Att gå på nostalgikonsert skulle vara som drömma om sina första tal i kommunfullmäktige, om lägenheten i det sunkiga hyreshuset i Tynnered och taffligt sex på fyllan. Jag vill snarare se Bruce Springsteen och Leonard Cohen, artister som hela tiden gör nytt och utvecklas trots 60+ år. Om man lever på gamla hits så stannar världen. Dessutom är det förbannat tråkigt.

15 oktober 2010

Medelålders mitt i klicken

Häller sjudande vatten ner i tekannan. Kulan är fylld av coops billiga earl grey och i fönsterkarmen står radion påslagen. FN:s särskilda sändebud berättar om massvåldtäkter i Kongo och sen kommer ett inslag om hus Irans hatiske president bedriver antisemitisk hets i södra Libanon, nära gränsen till den lilla utsatta judiska staten. Ens egna bekymmer blir plötsligt så obetydliga, så futtiga.
Ändå är jag sliten som som fan. Men man får ha perspektiv på saker och ting. I de grönas interna debatt har jag på senare tid först påståtts stå för ojämställdhet och nu senast tillhöra en klick medelålders män med makt. Och när jag tittar mig i spegeln, så nog fan står det en medelålders man där. Rynkor i ansiktet och gråa strån i skägget. Ålder och kön kan jag inte göra mycket åt, så om det diskvalificerar mig från uppdrag och inflytande, så är det väl så. I min enfald har jag trott att jag ställde upp, när jag trots en slitsamt jobb, konflikter med ett motsträvigt ex och bbarnbekymmer engagerat mig politiskt på min fritid och stöttade och tog över när andra inte riktigt orkade. Jag är inte direkt den som glider fram på dagarna och det är heller inget jag strävar efter. Kanske berättar den sortens kritk mot mig mer om hur lågt andra kan sjunka än om mina brister. Men likafullt tar jag åt mig och vänder det inåt mot mig själv. Så omvandlas energi som kunde använts till att göra Malmö grönare och för att uppmärksamma krigen i Kongo och den växande antisemitismen.

14 oktober 2010

Hämnd

Nej, hämnd är inte ljuvt, utan snarare som att kissa i byxorna på vintern; varmt en liten stund, men sen jävligt kallt och skadligt. Så när jag tänkt, haha, rätt åt er när skolan vars ledning behandlade mig så illa drabbats av kackerlackor, så fick jag en släng av dåligt samvete.
Min inre kompass vill att jag ska släppa sånt där gammalt och bara vandra vidare i livet på präktigt kbt-vis. Jodå. Så fin ska man vara. Som Mikael Persbrants snälla läkare i filmen hämnden, en kille som rent bokstavligt vänder andra kinden till och framstår som värsta wimpen inför sina barn. Men som Guillou visar i Ondskan, så finns det ju människor som man måste sätta på plats, som man inte kan lalla med.
Nånstans mellan Persbrant och Ponti hamnar man väl själv. Varken Kristus eller Satan. Och lite kul var det allt med dom där kackerlackorna.

11 oktober 2010

Min presentationsbild

På min presentationsbild på Facebook står jag med en hand mot muren som omger Bratislavas borg och under skylten som berättar att detta är Alexander Dubceks torg. Hela min ungdom och unga vuxna liv var slovaken Dubcek symbolen för möjligheten till en socialism som inte bara är stora fångläger och kolchoser. Pragvåren är fortfarande ett skällsord på Kuba. Och så kom då dagen; i november 1989 höll han tal både i Prag och i Bratislava, men då var drömmen sen länge över och tre år senare splittrades hans hemland i två självständiga delar.

Ja, en gång var jag ung och hoppades på socialismen. Jag, individualisten och den ständigt frihetstörstande. Vad fan tänkte jag på? Det var nog så att jag mest ville göra uppror mot en vuxenvärld fylld av förväntningar på att man skulle göra si eller så. Och eftersom jag kom från ett hem där man röstade borgeligt, så fanns det inget annat håll än vänster att gå åt. Sen var ju musiken så jävla bra och demonstrationerna så roliga. Men på kaderkurserna blev man rättad och tillsagd att förstå Sovjetunionens speciella situation.

Jag kan sakna trosvissheten och detta att det fanns skrifter som redogjorde för allt i stort och smått. Nu lever jag under tvånget att alltid tänka själv och ta ställning. Det är svårt och ofta ångestladdat; detta att det inte finns några facit här i världen. Jag är med i det friaste och bredaste partiet i floran, men ibland känns det som om man vill sparka sig fri även därifrån.

Jag ser glad ut på bilden, glad och tankfull. Sara tog bilden och bakom hennes rygg flyter Donau, den europeiska aortan genom lager av historia och ytor av nutid.

In i dimman

När jag lämnat Sara vid tåget springer jag rakt in i dimman. Det är höst nu och Köpenhamn syns inte vid horisonten, utan allt är vitt som mjölk ute på sundet. Malmö är denna seneftermiddag isolerat från omvärlden på ett sätt som inte ens Sverigedemokraterna kan drömma våtvarma drömmar om. Oh ja, höst är det och förhandlingar pågår om hur Malmö ska styras under de närmaste fyra åren. Givetvis är mina läppar ytterst förseglade.
Men så mycket kan jag säga som att det inte är så positivt för samarbetsklimatet att ett av de förväntade samarbetspartierna via media föreslår nya sätt att organisera Malmö. Sånt ska det talas om i förhandlingsrummet. Och det parti som lever på pensionärsröster och tappar val efter val gör kanske klokt i att vara en smula ödmjuka. Själv känner jag inget brinnande intresse för att igen organisera om stan.
Vi har nog viktigare saker att fundera över, tänker jag när jag springer på banvallen till den upprivna järnvägen till Limhamn. Bilarna susar förbi på gatan bredvid och Limhamn dräller av wasteland, samtidigt som tusentals inte hittar bostäder. Jag springer hemåt och korsar osynliga gränser mellan mångfald och enfald, rikt och fattigt, gränser som finns där oavsett administrativ indelning.

09 oktober 2010

På internet finns inga känslor

Man tror man ska kunna räkna ut hur allt ska bli, men det går ju inte när det gäller kärlek, det vet vi. När ett förhållande är över kan man oftast förstå varför det inte kunde hålla, men exakt vad som fäster mig vid min älskade är omöjligt att veta. Inga enkla lösningar eller system funkar. Så vi skrattar åt Simon i filmen I rymden finns inga känslor, när man går vetenskapligt tillväga för att hitta en ny flickvän åt sin bror. Ända tills det slår oss att det är precis så man gör när man dejtar på internet. Man kör profiler mot varandra och man ställer tretton frågor och räknar därefter ut om det går att träffas. Och man stålsätter sig och gör våld mot sitt hjärta, för vem är väl jag att ifrågasätta det allsmäktiga nätet? Så när brorsan Sam i filmen säger att det inte fungerar så, så säger han samtidigt att internetdejting inte funkar i den verkliga världen. Det var väl det jag anade. Kärleken förblir ett mysterium.

08 oktober 2010

Klass finns

Så säger min kollega att jag omöjligt kan vara arbetarklass, eftersom jag har synpunkter på tomaterna som är för sura och kalla och på den inlagda gurkan, som är för söt. Arbetarklass äter det som serveras utan att gnälla. Men mitt ursprung är likförbannat arbetarklass, trots den centralt belägna bostadsrätten och finliret i matsammanhang. Men medelklassattributen finns där, inte minst den svindyra nya cykeln och detta med att tillåta sig slarv och avsaknad av gardiner, men närvaron av fairtradekravatkaffe. Och att jag varit föräldraledig, fast jag fötts med kuk.
Jag rör mig lite som fisken i vattnet i det svenska klassamhället och därmed hör jag liksom inte på riktigt hemma någonstans. När jag skulle gå på högskolan, var det såklart en yrkesutbildning, nåt nyttigt, och inte studier för skojs skull och så där.
Samtidigt har jag j verkligen beträtt högskolan som en av de första i släkten och då bränns broarna oåterkalleligt. Jag pratar med rika moderater om vilka fonder som är värda att satsa i och med facksossar om Malmö FF:s chanser i Europa. Men ingen av dom räknar in mig i sina gäng, det vet jag.

Min farsa beträdde banan med ambitionen att ta sig bort från Masthugget och alkoholisthemmet och lyckades ganska bra, innan hjärtat la av vid 48 års ålder.
Det är bara bildat folk som skulle kalla det en klassresa. Arbetarklassen har ingen ambition att vara fattig, utan strävan efter materiellt välstånd är självklar.
Men i media och i den stora världen tror man inte att jobbarna finns längre. Samma människor som för trettio år sen skulle romantiserat fabriksportar och verkstadsgolv tror idag att alla jobbar hemma och kan flexa ut klockan två varje fredag.
Men knegarna finns och vi som har skit under naglarna med oss i generna vet något som samskoleidioter och Långedragspuckon aldrig kan läsa sig till.
Det kanske kan vara dags att använda det på något sätt? Kanske ska vi visa att det inte är Sverigedemokrater och tröga sossar som har svaren på deras frågor?

06 oktober 2010

Inget nobelpris till doktor Kåvepenin

Vilken dag som helst nu så kommer vi att få reda på vem som får årets nobelpris i grenen litteratur. Jag ska inte gissa, det går bara inte. Jag brukar säga Bob Dylan eller Joyce Carol Oates, men det blir såklart ingen av dom. Förra året kostade frågan om rätt eller fel pristagare mig en vänskap. En trevlig tjej med mycket betämda åsikter kallade mig pucko och sa per msn upp vänskapen. Förhistorien var att jag til sist hade tröttnat på alla kommentarer runt om mig om att priset alltid gick till konstiga författare som "ingen" hade hört talas om. Jag kontrade med att skriva på facebook: vem fan trodde ni skulle få priset? Liza Marklund, eller? Jag menar såklart inte att man andäktigt måste säga ja och amen till akademins val. Men man får ju fatta att en författare ska ha gjort något utöver det vanliga får att komma ifråga. Man ger inte medicinpriset till en läkare på vårdcentralen Granen, även om han skrivit ut aldrig så många recept på kåvepenin.

Åh, tjejen som vändumpade mig tyckte såklart att jag var förfärligt snobbig och nedlåtande och kanske borde jag struntat i att kommentera akademins val alls. Det är i grunden skitsamma för mig vart Nobels gamla vapenpengar går. Men den folkliga diskussionen om nobelpristagaren i litteratur tangerar inte så lite jantelagen (som inte är svensk, utan norsk/dansk)och då har jag svårt att hålla flabben. Även jag avskyr snobberi. Men ännu mer avskyr jag missunnsamhet och detta att man inte ska tro att man är någon.

För övrigt har jag anmält mig till ännu ett marathonlopp.

04 oktober 2010

Vi som har råd att ändra åsikt

Idag väljer riksdagen talman och regeringen låter SD avgöra vem det blir. I den allra första omröstningen i den nya riksdagen gör regeringen just det man lovade att aldrig göra. Uselt. Men det var ju inte detta jag skulle tala om, utan om det här med att ändra sig och byta parti och så. Under hela valrörelsen tittade Marit Paulsen argt ner från valaffischer där det bara stod "kärnkraft". Marit Paulsen har aldrig varit någon stjärna i energifrågor, men den som varit med ett tag vet att frågan inte gäller det, utan det förhållandet att Marit ändrat uppfattning. År 1980 sjöng hon: ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna, tillsammans med Lill Lindfors och resten av oss kärnkraftsmotståndare. Det är stort i politiken, stort och lite skamfyllt att byta uppfattning. Samtidigt som det är självklart och något som man nickar "jaha" åt, att jag inte älskar samma kvinna nu som år 1990 eller år 2000, så är det hur sensationellt som helst om jag ändrat åsikter i en eller annan fråga eller rent av bytt parti. men, som marit paulsen sa, man lär sig nya saker varje dag och ändrar uppfattning. Och hon beskrev sin vånda över det. kanske är det för att alldeles för många från tidiga år fostras i politiken, gör det till sin enda stora grej (och försörjningskälla) som det i vårt annars så promiskuösa samhälle förutsätts fullständig trohet mot partiet. Ingen vet. Marit P och jag är i politiken för att vi brinner av engagemang, även om det i sanning fört oss på olika spår. Inte för ett ögonblick behöver vi politiken för att få mat på bordet. Vi har råd att ändra åsikt om det behövs.

03 oktober 2010

Centraleuropeisk höstturné

Nu trampar jag Malmös gator igen, går på bowling och till Coop extra, slänger skräp och dricker zoegas. Men bara igår morse var jag på ett larmande Hamburg Hbf och bytte från nattåget från Wien till ICE 35 med riktning Köpenhamn. Vår höstresa blev av.

Berlin: öst som kliché och lopp i regn.
Jag tog Sara till Berlin. Vi bodde på Kastanienallé i Prenzelberg och spårvagnarna kom och gick nere på gatan och hela stadsdelen andades gentrifiering och välmående. Sara gillade att sitta i gräset i skuggan av TV-tornet på Alex och i skoaffären på andra sidan köpte hon ett par nya stövlar. Från Alex promenerade vi till east side gallery, muren kvar och full med snygg konst. Sedan över bron till Kreuzberg och en Kneipe. Så sprang jag på söndagen och nådde målet fyra timmar och en kvart senare. Man ser var det är öst och var det är väst. Öst är lite som the truman showw, välputsat klichéartat. Som DDR-muséet, som om fyrtio år av förtryck och instängdhet var lite komiskt, lite anektdotiskt så där. Och väst var slitet och storstadsaktigt. Kudamm ligger lite off nu och ingen åker väl upp i Eurpacenters tak längre. Ingen hittar dit. jag sprang förbi i regent och duschade och mötte min Sara utanför Dunkin Donuts på Pariser Platz.

Praha: paraplytanter och höjder.
Europas allra vackraste stad är vacker i alla väder. Den gyllene staden glänser alltid. Och den tunga centraleuropeiska maten är aldrig så god som på hösten i regnet, när man vandrat alla trappstegen upp i Petrintornet och skyndat genom Hradcany. Lillsidans torg, så vackert och ensamt, men alla grupper av tanter i paraply, varför stör dom så? Jag unnar alla att besöka Prag, men jag unnar oss alla lite tid för eftertanke i Kafkas och Svejks stad. Lite utrymmer för eget. Och visst fanns det alkoholfri öl i den lilla ölstugan vid vårt hotell. Det finns överallt i ölbältet, rätten att vara alkoholfri ölnjutare var självklar på alla platser vi besökte

Bratislava: currently under reconstruction.
Det är gammalt östeuropa när du kliver av tåget. Gammalt östeuropa och slitet och snygga tatravagnar tar dig genom sliten betong till ditt gamla kommunisthotell. Men gamla stan är vitputsad och fylld med nyöppnade turistfällor och alldeles bedårande blyga servitörer som pratar ishockey med dig. Och slottet, den stora sevärdheten ligger där på höjden och bevakar och du ser ut över stan och Donau som bara flyter på sådär vanligt, men i slottet får du inte gå in in för där byggs det om. Vid alexander Dubcek-torget tar du trådbussen upp till det stalinistiska krigsmonumentet som inte inte står med i de officiella broschyrerna. För att komma dit passerar du nybyggda lyxvillor och den splitternya amerikanska ambassaden. Dagen efter checkar du ut från kommunisthotellet och betalar med riktiga europeiska pengar, innan du tar den båten till Wien.

Wien: Käsekrainer och finfika.
Åh, Wien, alla fina hus och att äntligen få åka det där pariserhjulet man drömt om sedan man var liten och fick boken "Europas huvudstäder" i present. Och alla vackra parker och kejsarpalats. Och att få glida fram genom stan i en snygg duwag-vagn från femtiotalet; så som man kunde i Köpenhamn för länge sedan. Men mest av allt är det de goda korvarna som heter Käsekrainer och de underbara kaféerna som botade mitt sötsug och gav en njutning över det mesta. Vaniljsåsen till topfstrudeln var underbar, underbar.

Ja, så skyndade vi runt centraleuropa med euro i fickan och i städer med spårvagnar och god mat. Alltid hand i hand, alltid med nyfikenheten som en tredje närvarande ande. Sara och jag reser likadant, alltid på väg, alltid med blick för det oväntade. Så vill jag leva och resa.