Det var min sista dag på ett tag med småkillarna och det är en sorglig vana att man måste skiljas åt, men för killarna är det vardag och dom är så klart glada över att få träffa sin mamma igen. Jag vill gärna minnas min barndom och ungdom, för att kunna förstå mina egna barn bättre, för allt är inte så annorlunda, tror jag. Men minnet sviker, så det är nog bättre om man inte försöker minnas sådär tvärsäkert, utan mer hur man tänkte och resonerade. Sånt ändras nog inte så mycket över tiden. Min mellanson överraskade mig med att kunna texten till "Let your love flow", som spelades in av en bortglömd duo som hette Bellamy brothers. Lite småmesig låt, sådär. En gång sjöng jag den sången tillsammans med en flicka som hette Liselotte. Det var på Brännö, av alla ställen; Brännö, som är lite av en syndfull fristad i den annars så frireligiösa södra delen av Göteborgs skärgård. Ingen vet egentligen varför jag var där på denna ö, med denna Liselotte, ty jag var varken intresserad av henne som potentiell käresta eller på annat sätt. Det var däremot i allra högsta grad min gode vän, vars namn vi nog ska utelämna just nu. Han var mer än bara intresserad och det fanns inget stopp för vilka ansträngningar han vidtog för att fånga den unga damens intresse och hjärta. Och nu följde jag alltså med honom till Brännö och Liselotte med en av skärgårdsbåtarna från Saltholmen, utan att veta varför. Ibland frågar man liksom inte. Liselotte hade en gitarr, så det fanns kanske någon tanke från hennes sida, det får ingen någonsin veta. Gitarrer kan öppna de mest intressanta dörrar, har jag förstått. Och Liselotte kokade te i sina föräldrars stuga och jag tackade ja, men min vän dricker inte te, så det blev te för två. Och Liselotte tog fram gitarren och vi sjöng den där sången i något som liknade stämmor och även denna gången var det jag och Liselotte, medan mïn förälskade vän satt tyst och stilla. Det blev nog fler sånger; utan att minnas skulle jag gissa på lite Cornelis, för så brukade det vara när gitarrer plockades fram. Eller Let it be. Liselotte tittade på mig med stora ögon och log och jag skyndade att tacka för teet och samlade min jacka och min plånbok för att gå ner till bryggan. När jag kommit ungefär halvvägs, så hörde jag min väns andedräkt bakom mig. Nån vidare kondis hade han inte. Ingen vet vad som hade utspelats under min frånvaro. Antagligen minns ingen. Det kan inte ha varit så spännande. Förmodligen förbannade min vän både te och gitarrer. Hemfärden skedde under tystnad, bara fartygets propellrar och några vilsna måsar hördes och med ett donk la båten till sist till i Saltholmen och vi reste oss och gick i land. Jag träffade aldrig mer Liselotte, det var bäst att hålla sig undan och min vän var inte den som förde ihop oss, kan jag försäkra. Med tiden förlorade jag och han kontakten och senast jag kollade upp honom hade han bytt efternamn och gift sig med en thailändska, som inte ens var född den hösten vi for till Bränno.
Sånt kan vara värt att minnas. Eller inte.
I varje fall var ungdomen väldigt mycket mer ospännande än man ibland vill tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar