Ja, farsan satt ju där. Och blev han rastlös kunde han resa sig upp och springa en runda, trots att det fanns tvätt att sortera och mat som inte lagade sig själv.
När jag är ensam och med pojkarna är dt ju jag som gör det som blir gjort, men när Sara är här är det lätt att glida in i mönstret och bli mamma och pappa.
Jag ska ju bara kolla en grej på datorn och Sara är hungrig, så hon går ut och rumstrerar om i köket, slamrar och klagar (berättigat) över min dåliga ordning i skåpen. Sen står kanske maten på bordet efter en halvtimme eller så. Det är lätt att det blir så. Jämställdhet i vardagen eller lördagen eller söndagen kommer inte bara för att man tycker saker. Jag är fostrad att sitta i soffan, min farsa gjorde det och hans före honom och det var bekvämt och bra på många sätt.
Genusfrågorna står inte på agendan i valrörelsen, det är bara fjäsk för gamlingar och snack om vem som tjänar mest på vilken skattesänkning. Min kollega är snäll och rar, men sen frågar hon den lille pojken om han brukar hjälpa MAMMA att städa. Och förskoleföräldrarna är kanske 20 år yngre än jag, men lever konservativare än farmor och farfar gjorde. Ibland hänvisar man till sin kultur, men det är ingen kultur, det är bara lättja.
Feminism är inget radikalt utseende, inga coola kaféer eller smarta samtal. Det är vetskapen att såna som jag lätt hamnar i soffan, väntandes på att maten ska bli klar. Och en vilja att ändra på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar