Jag bara väntade på det. En vacker dag har Sydvenskan en artikel om dom mysigakvarteren som inramas av Lundavägen, Sallerupsvägen, Nobelvägen och Höstgatan. Och idag kom det. Småstadskänsla,kallar man det, men sannare vore nog att beskriva det som östra Söder i Stockholm för 25 år sedan, Prenzlauer Berg våren 90 eller Haga i Göteborg före rivningarna. För nu kommer gentrifieringen att ta fart. När barnfamiljerna kommer, så blir det så. De många smår fastighetsägarna kommer att sälja till nybildade bostadsrättsföreningar och frisörerna kommer delvis att ersättas av bagerier som säljer surdegsbröd och lattefik. Alkisgubbarna och studenterna kommer att få flytta på sig efterhand. Samtidigt som den så omtalade gentrifieringen av Möllan låter vänta på sig, så förändras Värnhem och det går undan. Och det är såklart både på gott och på ont. Att hyresrätter blir bostadsrätter är exkluderande; jag röstade två gånger nej i huset där jag bor (till ingen nytta), men tillräckligt många är tillräckligt sugna på att göra en hacka, tyvärr. Det vi i det rödgröna styret i stan måste göra är att dels se till att det kommunala bostadsbolaget garanterar hyresrätter runt om i hela stan och dels gynna byggare som bevarar hyresrätten. I övrigt kan vi inte göra så mycket; marknaden lever sitt eget liv. Och aktivisterna tycks ha fullt upp med Möllan, trots att bostadsfrågorna och trafiken skulle behöva dom här.
Finns det förresten några fler politiker här än jag?
2 kommentarer:
Jag är ju sommarskåning och läser Sydsvenskan då - och tog med stort intresse och en inte så liten del romantiserande del av artikelserien om Malmös olika miljöer. För mig är Malmö den enda staden i sitt slag i Sverige; den så kallade utvecklingen har rasat vidare mycket snabbare i Stockholm och Göteborg och i innerstaden finns mycket lite som minner om svunna tider och ett annat samhälle.
Det är på gott och på ont som du säger. Men jag tycker att det är synd att det liksom inte FÅR vara rufsigt i kanterna, och då menar jag det bildligt. Även innerstaden borde kunna ha rufsiga kanter, men nej, all mark är exploateringsbar och då blir det liksom obönhörligen exploatering av det hela. Vilket betyder - oftast - ganska ocharmiga bostadsrättskvarter.
Ja, det är inte lätt att få ihop. Man vill att många ska ha råd att bo i stan, men samtidigt vill man inte hitta kanyler i sandlådan (bildligt talat, vi har ju sprutbyte i Malmö). Man vill inte bygga på åkrarna, samtidigt som inflyttningen slår rekord och folk ska ta vägen nånstans.
Som Malmös centrum ser ut nu, bor rika och fattiga i kvarteren bredvid varandra och i mina barns skola hittar man allt från taxichaufförers ungar till professorers. DET vill jag försöka bevara så gott det går, men jag är inte allt för optimistisk, tyvärr.
Skicka en kommentar