Idag presenterade sossarna och moderaterna sina affischer inför valet. En slogan som framåt tillsammans, är så enfaldig att klockorna rimligen borde stanna och sossarna ägde ut moderaterna med hästlängder på affischerna, om det nu är dom partierna man ska jämföra. Ungdomsarbetslösheten är helt rätt fråga för S att lyfta. Och idag såg jag dessutom folkpartiets affischer med en leende rottingmajor och en Nyamko, som ser förfärlig ut på bilderna, trots att hon i verkligheten är regeringens vackraste minister. Nyamko ryter till om hur viktigt det är att kunna svenska och alla genomskådar det. Hon uppträder som regeringens Onkel Tom och får säkert fina klappar på huvudet av sina fp-kollegor. Kanske tror FP att ful är lika med trovärdig ungefär som att äcklig mat är nyttig. Stackars FP i så fall. På vägen hem från stationen ser jag SPI:s affischer och det är snäppet värre och på gränsen till lyteskomik. En man i valrossmustach ropar ut att han stöder SPI och följdfrågan som inte får något svar blir såklart: varför då?
Nä, årets affischer var nog inga höjdare (inte ens våra egna), men i övrigt njuter jag av lite skön negative campaining. Man ska hugga på motståndarna och stycka deras politik. Det är viktigt att väjarna får se de snygga parollerna och den fejkade statistiken rasa som korthus. Det ska inte vara så mycket respektfullhet i politiken; det ska vara hårda debatter och söndersmulning av argument.
Ibland hör man folk säga att det är tjafsigt och fel att kritisera andra partier och att man borde låta var och en prata för sig. Men gud bevare mig för det. Det skulle bli evighetslånga predikningar och svammel och struntprat. Nu tvingas vi alla att skärpa oss, eftersom vi vet att motståndarna vill hugga. Då blir det stringent och bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar