Den långa vägen till Brandenburger Tor

I morgon klockan nio är det exakt fem veckor tills skottet går på Strasse des 17. Junis och fyra timmar senare tänker jag springa i mål genom Brandenburger Tor. ni som sprungit ett långlopp vet vad det handlar om och varför man vill göra det. Det är en doft av liniment och en härlig förväntan i startfållan; man är lite nervös, sen smäller det och man är iväg. Man är med man är en av dom som springer och det är betalningen för mil efter mil av fartlekar, backträning, intervaller och långpass längs havet eller inåt land. Årets start är också lite av revansch och markering att jag är vidare i livet. Förra gången; hösten 2006 var jag en ledsen och trasig människa som inte bara precis förlorat ett val, utan hade vin och olycklig kärlek som viktigaste ingredienser i livet. Jag ljög för mig själv konstant och satt i sörjan i min tomhet och tyckte synd om mig. Nu sitter jag i soffan och min tolvåring dricker fanta direkt ur flaskan och i morgon ska långpasset föra mig till Klagshamn och tillbaks. På väg mot BTor. Lätta steg i sensommarvärmen, men med en fot som gör lite ont.