President Westling, kanske?

Ni som läser mig, eller i alla fall min blogg, vet att det surrar sångtexter ständigt och jämt i mitt arma huvud. Som en tinnitus finns de alltid där. I morse svävade it must have ben love runt i skallen, kanske för att min hertig (ja, jag är västgöte ursprungligen) Daniel tydligen valt den. Hur tänkte han där, kan man undra. En sång om brusten kärlek, som dessutom är soundtrack ur en film som handlar om en gatflicka som gifter sig med en miljardär. Ingen vet, som Cilia skulle skrivit. Att Daniel är lite av Sveriges Obama fick vi veta i lördags nattt. Tårar föll på min vita skjorta där i soffan i Falun och fast han inte sa så mycket, så sa han det så bra. Men kärlek är fint, kärlek är som time for change. Kanske kan vi välja Daniel till president när vi får ett demokratiskt stasskick i alla delar. Och nu tänker jag på Don´t stop med Fleetwood mac, eftersom det var president Clintons återvalssång och sist men inte minst på Love reign o´er me, med the Who, avslutningen i Quadrophenia från 1978. Härlig är jorden.