It´s a mans, mans world. Killar och män i alla åldrar hänger inne på kebabstället där jag landar efter jobbet. Jag äter min rulle och dricker yoghurtdryck till, på rosengårdsvis. När jag är mätt cyklar jag vidare. Sonen är måttligt intresserad av sitt fotbollspelande. Ändå står vi där på Rosengårds norra IP, när dom får storstryk av Liria. "Åh, nästa Zlatan", ropar en kille när en av Lirias stjärnor bankar in bóllen i krysset. På Rosengård är det inget skämt, detta med Zlatan. Mannen med leendet är vägen ut ur gettot för dom som belastas av konstiga namn, skum brytning och hem utan studievana, som det heter. Några medfödda fördelar har man inte. Det har sonen och hans lagkompisar och därför förlorar dom matchen. Man hade kunnat önska att sport bara var sport och att politik och ekonomi inte spelade någon roll. Och jag hade väldigt gärna velat att den sociala rörligheten som man gärna talar om fanns för fler rosengårdsungar än dom som kan dribbla med en boll. Och jag ska göra det jag kan för att ge alla ungar som jag har att göra med här ute verktygen att ta sig fram. Igår när jag satt och pratade genuspedagogik med en journalist som ska skriva om vårt jobb, så kände jag mig märkligt hoppfull och handlingskraftig. Vi ska fixa det här, även om det är svårt.
Ja, sonens lag av medelklassvitskallar får spö som fan och vi sticker hemåt.
I vimlet ser jag mamman som jag vet sprider skitsnack om mig och mina ungar.
Jag bryr mig inte, jag har viktigare saker för mig en medelklassiga bostadsrättsintriger. Svenska hjärtan är inte min serie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar