Där björkarna susa.

Sommaren slog till och vi grillade i vår fina kolonilott. Redan nu börjar gruppen att lösas upp, en kille har åkt med sin mamma till Holland och i morgon åker ytterligare tre barn på semester till sina föräldrars hemland. Allt blommar i juni och allt löses upp. Ingen tid på året talar till mig som denna. Och jag sitter här i Emelies föräldrars gamla soffa och och lyssnar på religiös musik på youtube. Jag har mina konstiga vanor. Vi drog in i juni igår och det var på dagen fem år sedan jag för första gången satte nyckeln i låset till lägenheten som sedan dess varit mitt hemma, som dagisbarnen säger. Så blev jag ju singel också, som det så vackert heter. Det var otroligt spännande på alla sätt och vis, men jag är trots allt en person som trivs bäst i en välorganiserad tvåsamhet. Att vara singel var ungefär lika smärtsamt som det låter coolt. Jag önskade kärlek, men fick snårskogar av märkliga felsteg och snubbeltrådar. Jag mötte människor och tog avsked, jag såg främmande städer och nya vyer och det var vackert och det var fult och jag låg som en urvriden trasa och i maj 2007 vaknade jag på en parkbänk. Jag kan inte räkna allt och framför allt tänker jag inte dra mig allt till minnes igen. sanningar och lögner, svika och svikas. Jag visste inte vad som väntade mig, jag hade ingen koll. Hela mitt jag var sårbart, öppet och redo att tas i bruk.