Köksbordet, dårå.

Mitt köksbord är gammalt och lite trasigt, men jag har det ändå kvar av lite sentimentala skäl. Min mamma, som idag fyller 70 år, satt där med sin ensamstående morsa morgon efter morgon och åt frukost på 40/50-talet. En gång i månaden kom barnavårdsmannen och kollade så att mormor skötte sig. Och min mamma var hel och renskrubbad, kan ni tro. Ja, mitt köksbord har en historia. Ni vet att jag inte direkt älskar Göran Hägglund och hans krympande parti av åsiktspoliser. Men ibland närmar han sig den ofrivilliga komiken, till exempel när han skriver att föräldrar ska slippa åsiktspoliser vid köksbordet. Åh, dessa fina köksbord där familjerna ska samlas och betämma uttag av föräldrapenning och vem som ska jobba deltid och vem av föräldrarna som ska tjäna mest och sånt där. Köksbordet, jodå. Åsiktspoliser, just det. Jag kollar in mitt köksbord, men det är ganska öde nuförtiden. Inte en förälder så långt ögat når. Brödsmulor och ett gammalt kuvert som det står tekniska nämnden på är det enda jag ser. När jag tänker tillbaka på mina föräldraledigheter, så minns jag mest hur försäkringskassan skickade tillbaka blanketten första gången, därför att man trodde att jag i själva verket ville överlåta dagar och hur man på öppna förskolan liksom försökte fråga om mamman var död eller svårt sjuk, eftersom jag var föräldraledig och läkare frågade rakt ut efter mamman. Men dom flesta man mötte var översvallande glada och pluspoängen var otroligt många. Det är ju så att en ansvarstagande pappa oftast får ögon att tindra, medan en ansvarstagande mamma inte möter så många reaktioner alls. Att inte vilja förändra verkligheten, om verkligheten stavas könsmaktsordning, är såklart att vara en åsiktspolis vid köksbordet och förresten har ju alla andra köksbord än mammapappabarn alltid och fortfarande motarbetats av den hycklande Hägglund. Gemensam vårdnad, samkönade relationer, växelvis boende, allt, allt allt som inte liknar Bankeryd har åsiktspoliserna i KD försökt få bort. KD vill såklart inte avsiktligt stigmatisera ensamstående på samma sätt som i min mammas barndom. Med det är så det blir när man upphöjer kärnfamiljen till det enda rätta och utser alla oss andra till avvikande. Maken till åsiktspoliser finns nog inte i Sverige.