Gasa i uppförsbacken.

Jag lägger mig i badet med Winnerbäcks senaste och en mugg kaffe. Men det han säger har nog UL och andra sagt bättre och förr. Men det duger bra ändå. Jag lär mig tecken och habibi och habibti, för ett arbete som är det mest meningsfulla jag någonsin haft.
Och så lite kan ge så mycket.
Varje gubben i lådan med tecken, varje steg som den där killen lär sig ta och hundra kramar i tamburen, motiverar slitet och är en hög lön mer än några pengar.
Man måste brinna, men man får inte lov att bränna ut sig.
För ett år sen låg jag stilla i min halvdana bäddsoffa, utmattad, ensam och tröstlös.
Denna höst är jag trött, men jag reder mig.
Jag är brännskadad och rädd för relationer, för jag vet hur bra det kan vara,
hur dåligt det kan vara.
Jag är skyldig barnen i Rosengård och mina egna fyra att ta hand om mig,
jag är skyldig att göra min plikt mot framtiden, därför att jag klarar det, därför att jag har idéer och förmåga.
Då duger det inte att gå ner sig igen.
Jag ska gasa i uppförsbacken, så jag når krönet snabbare.