Tar på mig skjorta for once och frågar sexåringen vad han tycker om det. "Det är så åttiotal", svarar han. Coolt, då ligger man mitt i trenden för en gångs skull. Hans uttalanden är ofta som oraklet i Delfi, man får göra sina tolkningar och då låter det klokt. Så åttiotal är det också att få kontakt med kompisar från gymnasiet, kompisar och nån som jag aldrig direkt pratade med då och där. Dom har också varit med om saker och vi jämför minnen och det är skojigt på ett det var inte bättre förr-aktigt sätt. Nostalgi står jag inte ut med. Vi enas om att vi har det bättre nu. Åttiotalet för för all del inte bara högervindar och fluffiga hår. Det fanns fickor av motstånd och andningshål för såna som mig, även om trenden inte var radikal.
Jag var intellektuellt brådmogen, men socialt inkompetent.
Sen blev jag festernas store underhållare och den som tömde alla glas.
Nu säger jag inte så mycket om vad jag är.
En dag i taget, här och nu, ett äventyr.
När mitt yngsta barnbarn kryper upp i mitt knä så ska jag le och säga att det var hit jag ville nå, så här jag kunde tänka mig att få det
Inget blir som man tror, men mina values ligger fast.
Tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken, rememba.
Kunde man inte alltid få ha en sexåring?
2 kommentarer:
Åh vet du vet - jag gillar både nostalgi och nutid! 80-talet var årtiondet då jag upptäckte musiken och jag kommer alltid hylla det som en underbar tid. Men det innebär ju inte att man inte ständigt kämpar för att försöka fånga här och nu. Det gör jag. Men ibland är det härligt att fly tillbaka med hjälp av bland annat musik. Tycker jag. Ha det!
du är previlegierad du har ju de kloka kommentarernas mästare alltid alltid på ditt jobb även om din egen sexåring växer inte som jag som bara är omgiven av vuxna som tror dom har svaren
Skicka en kommentar