Det hände och det hände igen. Flera gånger.
Jag var det pikanta inslaget, mannen med andra värderingar, han som vände upp och ner på föreställningarna.
En leksak att roa sig med i väntan på allvaret.
Jag gick på det, tammefan. jag trodde jag var värd att vara en älskad eller en vän, men inte i längden. För vilse är på riktigt. Inte en ungdomsgrej eller en förtioårskris. Men så är det nog inte menat. The real thing är att hitta någon man kan kalla vanlig eller naturlig. Mr Right, mr Average är en normal svartsjuk snubbe som stänger dörrarna, så som farsan gjorde, så som det ska vara. Jävlar, vad stryk jag fått. Och jag fattar liksom inte helt och fullt det våghalsiga i att bryta med normerna; att det är så minerat, så främmande och att de flesta bara bekänner med sina läppar. Och sen efteråt är det som om jag aldrig fanns där. Utsuddad ur historien som Trotskij på dom där bilderna från 1917, som nån jävla eternal sunshine, förnekad, förtigen.
Det accepterar jag inte. No way.
Men detär slut på att vara offer.
Att leva i sanning och försöka vara den jag vill vara är att våga och ta ansvar.
Att vara ärlig och kräva ärlighet tillbaka.
Jag blir aldrig nånsin din clown.
Aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar