Hon fick en smäll till sist, min vän.
Ni vet hur det går till.
I början ler och lyssnar han som ingen gjort förut.
Han är stark, manlig och bryr sig om henne.
Han vill att dom ska vara tillsammans jämt, han vill inte sova utan henne.
Han begränsar henne steg för steg, men sen är han ju så snäll när han inte är arg och respekterar så klart att hon har egna vänner, men helst inte killkompisar och drick nu inte för mycket när du är ute, älskling.
Men det kollas med mess och mail.
Var är du nånstans och med vem?
Och hon tror att det är så här livet är.
Och för hans skull kan jag väl anpassa mig lite, jag behöver ju inte provocera honom. Han blir så ledsen, jag ser det på honom.
Egentligen är han svag, egentligen är jag stark, tänker hon.
Den feministiska övertygelsen är bara teorier, verklighetens kvinnor ska leva med svartsjuka och kontroll.
Det är du som inte förstår vad vi har, Anders.
Bit för bit av hennes skyddande pansar rivs av tills hon står där naken, hudlös och bakbunden. Då kommer första slaget.
Det kallas kärlek.
4 kommentarer:
Ca 22 000 polisanmälningar per år och endast 1/5 av allt våld mot kvinnor blir anmält i dagens Sverige(enligt BRÅ). Det är fördjävligt! Men det bara SKA gå att förändra dessa siffror.
Usch! Det gör mig ont att läsa. Du skriver vackert, om något av det hemskaste...
ARG blir man. Och trött! Så urbota, in i bomben trött... Hoppas du kan finnas där för henne i vilken form det nu vara månde... Låter som att en vän är vad hon behöver mest av allt nu.
Fint skrivet. Till sista meningen.
Men det han kallar kärlek, ÄR inte kärlek. Det ska inte kallas kärlek.
Håller för övrigt med hondjuret. Det gör ont, man bli arg och trött.
Bra skrivet,viktiga ord!
Skicka en kommentar