Satt med syrrorna, svågern och några barn ute på Hönö, av alla ställen. Bohuslän är förbannat vackert så här års och när det är sånt här väder. När man såg ut över havet kunde man nästan se Vinga och längre söderut låg södra skärgårdens pärlband av öar. Hela skärgården och västra Göteborg är full av mytiska platser där jag gjorde både det ena och det andra under några glada år i början på åttiotalet. Kanske inte allt jag önskade, när har man nånsin gjorrt det, men tillräckligt mycket och kul för att jag kan minnas den tiden med ett leende på läpparna. Det vore förbannat lätt att bli nostalgisk. Men nostalgi stinker. Nostalgi är nån slags amatörpsykoanalys där man går i barndom och tänker mer på det som varit än det som är och kan bli. Nostalgi är förljuget; det finns till och med radiokanaler som bara spelar låtsr från förr, de allra bästa förstås, så man förleds att tro att all musik var bättre förr.
Det var inte bättre förr. Det var sämre.
Det finns en självklar politisk dimension här också. Nostalgi driver de mest reaktionära krafterna i politiken, kd och ren mörkhöger: minns du förr, rena gator, inget våld, inget EU, inga invandrare...
Alla som är hyfsat insatta vet att det i stort sett är rent ljug. Det är ingen tillfällighet att allt det där ändrades, det var ett medvetet val människor gjorde.
Det är bättre nu. Men när Totta sjunger bara om min älskade väntar och Dageby fyller i med stämmor och Bengan Blomgren trollar med gitarren, ja...då riskerar även jag att åka dit.
Nationalteaterns rockorkester Live. Finns på CD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar