Trettonåringen dansar in i lägenheten som ett yrväder en juliafton med ett mercedesmärke i ett snöre runt halsen. Då blir det plötsligt liv i luckan. Han har ju redan packat, säger han. "bara lite kläder kvar". Det är kul när han kommer han visar saker på datorn som jag aldrig hört talas om, nya ringsingnaler och låtar han kommit över. Vi garvar och har det mysigt.
Man skulle kunna förledas att tro att vi är som kompisar. Men det är knappast läget. Jag är farsa och han unge. Jag är den som bestämmer och han den som blir bestämd över. I en framtid kommer han kanske att berätta om sina kärleksbekymmer, men aldrig i helvete att jag skulle diskutera mina med honom.
Jag hyser ett förakt mot föräldrar som gör sina barn till förtrogna eller kompisar. Barn skall ledas och fostras. Vi skall lyssna på dem, men det är vi som styr och sätter gränser.
Och sen sätter vi oss ner och äter honungsmackor och lyssnar på Runrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar