På jobbet, dagar som dessa.

Det är väl bara att acceptera: jag är inte på topp i dessa dagar. Det är lite existentiell pingpong. Så får det vara om det vill. Jag vet vad som triggar det och jag vet att det går över. Det är fördelen med att inte vara så ung längre, en ser ljuset i tunneln, för att använda en sliten metafor. Och den som fattar fattar. Någon vän som ser igenom mig oavsett vad, hon och hon som alltid kan läsa mellan mina rader.
Men på jobbet märks inget precis. På jobbet är jag på jobbet. Jag kommer och omringas av barn som vill berätta, vill finnas och utvecklas och får jobba med de finaste kollegorna i världen och även backa upp föräldrar som är oroliga eller roliga. Det är min skyldighet att leverera det som ska levereras, fånga upp det som ungarna går i gång på och inordna det i det som pretentiöst nog kallas undervisning även i förskolan. Det funkar inte att gå där och deppa eller grubbla. Det är skönt att slippa, dessutom. För mitt jobb är ett jobb, lika mycket som andras. Dagisnivå är hög nivå. Vi har mål och visioner och en verklighet som ibland krockar med det och förstås för få utbildade och för lite av allt, ja ni vet. Jag har åtagit mig ett uppdrag och hur som helst är mina kval triviala jämfört med hur en del ungar har det. Ojämlikheten i upoväxtvillkor får mig att vilja gråta. Men jag kavlar upp ärmarna istället. Jag får ibland höra att det är gulligt och fint att jobba med små ungar. Särskilt som man får jag i öronen hur bra jag är som nedlåter mig att ta ett kvinnojobb. Men Florence Nightingale är död. Och även om små ungar är jordens salt, så jobbar jag med det jag gör mest för att jag är hyggligt bra på det och för att det gör en skillnad i världen. Könskromosomerna är i det sammanhanget utan betydelse. Jag är här på jorden för att förändra och jag ska varken förminska eller förstora min betydelse. Andra har andra ingångar i yrkeslivet och det är väl bra så. Relationer är för mig allt. Att möta andra där de är och ta det därifrån. Utmanas av det jag inte från början kanske kan eller fattar, men vila tryggt i yrkeserfarenheten. Det är ljuv musik när det funkar. Hemma får jag lov att vara ledsen och tvär och kräsen i mitt umgänge. Över min tröskel kommer inga skithögar eller rasister. Ibland vill jag vara helt ensam med mitt eget. Men på jobbet måste jag möta alla med ett leende. Även dagar som dessa.