19 maj 2019

Allt annat är lika med döden

Det är en ljummen bris på ön där jag föddes. Det byggs om och nytt. Min svåger och jag går av på Hjalmar och ser oss om. Slum blir till dyra nyproducerade hyresrätter. Hit följde jag en gång en tjej som jag träffat inne på Liseberg. Hon såg ut att kunna bli en av mitt livs stora kärlekar och vi trodde väl gör stunden att vi kände och gjorde som inga före oss. Vi hade en trevlig kväll. Då som några gånger efter det med andra gav jag henne en gloria hon aldrig bett om. Men när hon väl klivit på buss 21 och åkt iväg så sågs vi aldrig mer. Jag ringde en gång, men ingen svarade. Men det var ungdomsdagar och ont blod koagulerade fort. Ganska snart fångade en blond liten tjej på hållplatsen på Frölunda torg mitt intresse. Livet gick vidare som det alltid gör. I staden där jag kommer ifrån är många gator och parker kontaminerade med minnen. "Allt är bättre här i stan nu", konstaterar en kompis och jag över en kaffe och kaka på ett fik i skuggan av kopparmärra. Och det stämmer ju. Bägge mina städer är jävligt mycket roligare än förr. Bilar trängs tillbaka för uteserveringar och cykelbanor, mitt gamla regemente har blivit en rolig marknad och stan, städerna är paletter med färger och nyanser dom vi aldrig såg förr. Minnena hjälper mig att njuta av nuet. All tur, otur, goda och dåliga val har satt mig där jag är nu. Alla jag hållit i hand, alla lägenheter och parker jag promenerat genom, alla perronger där jag stått och väntat lever och finns i mig. Ibland bränner det av skam, men oftast bara är det. Det blev vad det blev. Den som längtar tillbaka är en idiot. "Gå framåt i vagnen" , tänker jag när jag passerar KD:s valstuga. Så när jag verkligen får en skitdålig tid på Varvet så väljer jag snabbt som fan att anmäla mig till nästa års lopp. Framtiden, please. Allt annat är lika med döden.

Inga kommentarer: