Dejta som en sosse eller som en vänsterpartist?

Lyssnar på Omkring tiggarn från Loussa när jag cyklar till jobbet. Dan Andersson är en trigger för skallen. Det har stundtals varit en jobbig helg. Mitt huvud har ibland nästan sprängts av tankar. Det är så det måste bli ibland. Jag är inte rädd för mina känslor och tankar, utan har vant mig vid att både tårar och skratt är nära. Ibland är jag en rolig fan, men ibland tar det oroliga över. Några av oss är helt enkelt mer som en klättring i Alperna än en roadtrip genom prärien. Helgens största begivenhet var att bemästra ensamheten. Jag läste, skrev och drack två glas vin på lördagskvällen, för nu klarar jag det. Hade det prima. Sen träffade jag barn och barnbarn på söndagen och fick social in- och output.
Ensamhet och flersamhet. Dear me. Jag saknar att ha någon som självklart finns där, det måste jag medge. Jag vill vara älskad och bekräftad och älskar och bekräftar gärna själv. Men dejtingkulturen är som politiken, några är som sossarna och tar vem som helst bara för att få vara i centrum och känna sig som en kvinna eller man och andra är som V, ensamma och avvisande för att endast det bästa, den perfekta, det himlastormande, slutet på romcomen är bra nog. Allt som ser ut att innebära kompromissande bläddras förbi.
Jag vet inte vad jag själv är. Därför håller jag mig undan från dejtandet. Kärleken får hitta mig, eller så är den redan här utan att jag vet det. Hoppas på det. Och nu jobbar jag och grubblar mindre. Om bara någon timme kommer jag att sjunga Racing in the Street och GAIS läktarsånger. Ibland är vardagen att föredra.