Det blåser nästan jämt

Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Jag märker det när jag cyklar hemåt från Fritidsförvaltningens kontorsbyggnad för andra gången idag. Märkte det också ute i Hyllie på studiebesöket, precis som jag märkt det under vinterns och vårens alla löprundor. Fritidsförvaltningen har sitt kontor på Mäster Henriksgatan, det är hipsterkvarter, Saraexets hemmaplan och det är oro och en doft av nybryggt finkaffe i luften och män med knut på huvudet sitter på den gamla alkispuben och dricker grumlig öl med ansiktena vända mot solen. Två gånger fick jag som sagt cykla sträckan mellan hemmet och hipsterland, eller rättare sagt fyra och den grundläggande orsaken till detta stavas ADHD och uttalas glömska, min iPad blev kvar i mötesrummet efter dagens sammanträde. Ingen annan glömde, bara jag. Så är det ofta. Det fanns en tid då jag såg mig som en loser, som en som inte klarar något och nålstick från andra får mig emellanåt dit igen. Men jag tänker att jag har annat än effektivitet och gott minne, jag kan människor och känslor. Du behövs med din ordning och reda, men utan mig blir det ingen balans. Hemma ligger en ensam geisha i sitt virade papper i fruktskålen i köket, som ett minne av något. Den får vara där. Kanske kommer någon och äter upp den vad det lider. Jag går ut på min stora balkong och dricker lite juice. Det har varit en intensiv dag. Möten och verksamhetsbesök; det är svårare än att vara på jobbet. Rörelse och blåst. Vi på lördag springer jag Göteborgsvarvet, det kan vara fjortonde gången eller så, jag minns verkligen inte. De 25-åriga gasellerna kommer att springa om mig, liksom ålderskrisande 40+are med svindyra garminklockor och tvåtusenkronorsskor. och so be it. Jag springer inte för att bli yngre eller för att göra tider. Mina skor som köpts på extrapris tar mig runt min gamla hemstad  för hälsans skull, kan jag slippa bli som tanten i lägenheten bredvid, nedbruten fysiskt och psykiskt, så ska jag. Precis som jag jävlar i det reste mig 2014 efter att hjärtat nästan slutat slå och faktiskt tre månader senare hängde medaljen i ett band runt min hals. Och så som jag ser på mitt springande ser jag på uppdraget i fritidsnämnden och när vi kollar in hallar vi låtit bygga för att ungar ska kunna cheerleada eller spela basket, slå volter eller hoppa långt, så är det inte för att få fram nya Zlatans eller höjhoppslinusar. Den som kan röra sig är fri. Den som har hälsan kan förändra världen. Det blåser nästan jämt i stan där jag bor. Men ibland lyser ändå solen.