12 maj 2019

Kanske hör jag till ändå?

Jag gick och köpte en ny trampa till min cykel hos den lokale cykelhandlaren. 150 kronor inklusive montering. Cash direkt ner i fickan. It is hard to be a saint in the city. Sen cyklade jag till Lund längs den gamla Lundavägen, Arlöv med det halvt nedlagda konsumvaruhuset, Åkarp med villor och så en lång transitsträcka genom det förfärliga Staffanstorps kommun. Det var vackert och inte värst mycket vind heller. Gula rapsfält och grönt för övrigt. Vackert, nästan så vackert som det kan bli. Det är svårt att fatta att de som lever i den här sköna omgivningen så flagrant hemfaller åt småaktighet och avsky mot de allra svagaste. Just här i välmåendet jagas det tiggare och spöken. Precis där harmoni och klorofyll borde fylla luften vänder folk det mjuka inåt och taggar utåt. Jag kan inte förstå det. Och sen i Lund, då. Hjulen slutar att rulla på praktisk asfalt och möter istället knagglig gatsten. Fint, men opraktiskt. Är det inte så Lund är? Fint, men opraktiskt. Men jag gillar det. Den konstiga icke-skånska dialekten och folk inne på Gleerups som diskuterar litteratur och livet. I Lund är jag en främling, men det är jag väl på de flesta ställen. Ensam och utanför. Det är bara så det är. Och jag förstår så väl att det söks sammanhang, att alla vill ingå i något och att det ibland blir rätt och ibland blir hur fel som helst. Så vem är jag att slå mig för bröstet? Pratar med en vän om varför livet alltid krånglar till sig, varför mina relationsmönster blir som när jag spelar wordfeud, jag är så inriktad på att inte förlora så att jag har svårt att vinna. Jag är rädd för svek och har lätt att känna mig övergiven. Jag får inget svar, förstås. Det är kanske bara att omfamna sitt öde. Sen cyklar jag hem igen. Det går alltid fortare att ta sig tillbaks till Malmö. Fortare än jag kunde tro dyker Kirseberg upp och sen Värnhem och så är jag snart nere vid parken, rondellen och lilla ICA igen. Jag ler. Hemstaden har en dragningskraft. Kanske hör jag till ändå?

Inga kommentarer: