Aldrig får vi vara olyckliga

Solen går ner och jag ser hur den färgas orange eller röd eller vad det nu är för nyans. Jag borde tycka det är jättevackert, men jag tänker på vulkanutbrottet Pinatubo. Färgade inte det himlen i fina färger? Jo, så var det. Sen dricker jag kaffe, fast det är sent på kvällen. Jag är trött på mig själv trött på att så lite blir till något, trött på att inte riktigt nå fram till någon eller något. Inte ens semestern är ordentligt planerad. Det är då jag tänker att jag kanske har en depression. Att jag måste gå till doktorn. När jag springer lyssnar jag på ett inslag på P1. Tio procent av Sveriges befolkning står på antidepp. Det är inte rimligt. Livet är en berg- och dalbana och så många människor kan inte vara psykiskt sjuka. Vi har såna förväntningar på livet. Det ska vara slutet på romcomen hela tiden. Aldrig får vi vara olyckliga. Vi tar piller mot det. Själv väntar jag tills det planar ut igen. Tre små fåglar utanför mitt fönster sjunger att allt ska bli bra. Kanske ser solnedgången ut som något annat. En aperol spritz eller något annat gott. Det är i betraktarens öga.
.