Cyklar genom Staffanstorp

Cyklar genom Staffanstorp. En blåbrun tur på den röda dagen. Något ska en ju göra innan regnet faller. Men Staffanstorp är vare sig mening eller mål med min resa, det är en transitsträcka, som de förslutna vagnarna mellan Sassnitz och Bhf Friedrichstrasse när det begav sig, för att ta en referens som ingen under 45 sätter. Men i Staffanstorp finns ingen station, det är bara rostig överasfalterad räls. Här är det SUV-ar och bensinupproret som är den trafikpolitiska agendan. Industriorten blev en pendlingsort till de betydligt roligare städerna Malmö och Lund. Men trots att de sitter som en parasit mellan två värddjur finns här en kaxighet. Mycket har stått i tidningen om den här kommunen, så jag får stanna och googla. Jag ser en bild på Christian Sonesson, moderat kommunalråd. Han ser ut som en sångare från slutet av femtiotalet eller början på sextiotalet, ni vet mellan Elvis och Beatles. Okej, en ska inte gå efter någons utseende. Det är ofint. Men en kan inte låta bli att fundera på om hans femtiotalsutseende kanske undermedvetet speglar hans reaktionära ideal. Ingen vet. Och han tar sitt förnamn på allvar, när han svingar sitt barnsliga plastsvärd mot väderkvarnarna i Kyrkheddinge och Hjärup. Ett korståg mot de otrogna i Staffanstorp. Det såg vi inte komma och det blir en del av den växande skam en känner inför det Skåne som jag en gång valde att bli en del av.  Men Christian är obeveklig. Här får inga IS-krigare eller beslöjade barn sätta sina fötter. Då får de med Christian att göra.  Jo, ni frågar med rätta om vilka IS-krigare som skulle kunna få för sig att komma hit. Och hur någon skulle veta att de var IS-krigare. Och ni frågar med rätta varför det skulle vara bättre om barn med slöjor inte kom till skolan, än att de faktiskt får komma som de är. Som jag med min gröna yankeeskeps. Och den som försöker ta debatten och hänvisa till juridik eller rimlighet förlorar såklart, för du vill väl inte dalta med terrorister eller hedersförtryckande muslimpappor, va? Den kan du inte vinna. Släpp det och gå. En man är ute och rastar sin hund som springer hit och dit på cykelbanan och vi tittar på varandra och ler lite grann som en gör. Jag kan inte låta bli att fundera på om han är SD eller en sonessonsk brunmoderat. Och i så fall varför. Det finns mycket jag inte förstår. Är den brunblåa handlingskraften mot sånt som inte ens finns i kommunen en eskapism, en flykt från hönsgården, en önskan att vara mer än en tråkig villaförort? Det kan en fundera på.