02 maj 2019

Och nu: framtiden

Hon var det vackraste barn som någonsin setts på denna jord. Det vet ni, kära läsare av denna blogg. Mina ögon och mammas leende, det bästa från oss bägge två, tänk hur genetiken ibland kan träffa rätt. Gott luktade hon, en halv meter lycka i min famn. Och jag gick hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 den där morgonen i maj och visste att livet aldrig mer skulle bli detsamma. Jag hade blivit förälder och idag har jag varit det i 32 år. Det har varit år av kärlek och oro. Och skulden som vuxit och sjunkit efterhand, som krävde timmar av terapi för att bli hanterbar. Jag var ingen särskilt bra make och ingen särskilt bra far, sjunger Lundell i mina lurar och jag tror ofta att det lika mycket handlar om mig. Min dotter kämpar och sliter och en av sönerna messar och frågar vad jag tror om situationen i Venezuela och kärleken är stark också hos den som ska verka så tuff. Terapeuten frågade mig om mina barn någonsin anklagat mig, men det har de ju inte. Likafullt känner jag det där. Jag får höra att gjort är gjort och att inget kan förändras av ältande, men jag behöver reda ut saker, behöver få höra att jag duger. Att det blev bra bland annat tack vare mig. Men de som kunde bekräftat mig och sagt att jag dög som jag var gjorde aldrig det. De öste istället på om hur dålig jag var på att sätta gränser, hur misslyckad jag var på att göra saker för och med mina barn och jag försökte att anpassa mig och vara till lags, men det blev bara ännu fler bakslag av det. Det är mitt eget fel, jag vet.  Jag skulle stått upp för den jag var på ett tydligare sätt. 32 år av kärlek och tvivel. Kramar, gräl och många ord. Och nu: framtiden.

Inga kommentarer: