24 maj 2019

Utdrag ur mitt manus

Berättelsens manlige huvudperson är en ensamstående förälder som tillbringad en del tid i Israel. Nu är han i Sverige igen och cocoonar i sin lägenhet.

Nätdejting blev mitt gift för en tid. I mitt nya liv i min lilla stökiga lägenhet ingick en dator med en gigantisk skärm som flimrade blåaktigt innan man kunde se vad som dolde sig där inne. Modemet var långsamt och det var dyrt att koppla upp sig, men det var en ny värld där ute som uppdagades. Jag gick hemma och skötte mitt på kvällarna och när Johanne somnat var det bara att sätta sig framför skärnen och logga in. Det var maximal utdelning för minimalt insatt kapital. På en sekund var jag ute i stora världen. Det skulle inte dröja länge innan jag fick en fast lina ut i denna värld, men än fick jag lyssna på några minuters sprakande innan jag blev insläppt eller i fångad i nätet
Och giftet och beroendet satte bo i min kropp. Det smög sig in genom porerna och vidare under huden och sedan var jag fast.. Det är väldigt enkelt att drunkna i havet av ansiktsbilder och mer eller mindre smart formulerade texter. Att skicka meddelanden per dator är enklare än något annat. Så mötte jag Jenny och Erika i tur och ordning. Det gick fem män på varje kvinna, så man fick vara noga med att välja ett nickname som stack ut och en text som sa nåt. telavivian69 tyckte jag lät fräckt och spännande och jag beskrev mig som en trygg äventyrare med en söt dotter. Det kunde inte bli bättre. Nu var ju inte det så svårt, för de flesta män på sajten var nätt och jämnt litterata och hade bilder på motorcyklar och tatueringar på sina sidor. Jag var lite förmer, lite svårare och smartare, tyckte jag. Parat med lagom politiskt korrekta åsikter som sålde som jordgubbar på midsommar. Jenny och Erika lät jag in i mitt liv. Två vackra eller i alla fall söta kvinnor som sökte den stora kärleken. Jag sökte glömma och gå vidare. Bilderna på Jenny och Erika har nu försvunnit i kraschade hårddiskar och tappade minnen men det dåliga samvetet över att ha tagit för sig av kärlekstörstiga själar bara för att sen försvinna ut från scenen utan vare sig applåder eller inrop är tatuerat på insidan av skallen för alltid. Jag gjorde illa. Det spelar ingen roll att det inte var meningen. Vad är förresten meningen? Jag säger det jag säger och gör det jag gör. Det får jag stå för och bära med mig och ibland hjälper det inte ens med att ta ett steg tillbaka och be om ursäkt. Detta "förlåt" som man predikar för minsta unge, den botgörelse, det avlatsbrev som ska göra allt ont ogjort. Jag tror inte på det. Du får bära dina ärr. Du får leva med din skam. Men mot slutet av dagen var det ändå ingen som rymdes i min och Johannes värld. Till sist hade det ändå blivit för krångligt att involvera andra i vårt. Och att bara bli förälskad i kärleken och att klicka vidare riskerade att göra mig hård, som en mellsnchef som scannar igenom anställningssndökningar. Och det ville jag inte bli och vara. Kvinnan i mitt liv hade jag ju redan mött. Det fanns en som borde ha varit där med oss ivår vardag och vår fest. Jag skulle inte för mitt liv begripa varför hon valde bort oss. 
Troligen var det så enkelt som att hon faktiskt inte var kär i mig, inte älskade mig på det sätt som man ska om man ska leva med någon och att hon dessutom såg mig som den bättre föräldern. 
Jag slog bort allt det där för en stund och loggade in på nytt efter ännu en av dessa eviga utloggningar. Min skärm flimrade och jag scannade igenom sökmotorns utbud av kärlekstörstande kvinnor. Ju mer de skrev att de bara var ute efter lite kul, desto mer kunde man vara säker på att det inte var så.

Inga kommentarer: