Sonen på bortamatch

Sonen smyger in mitt i natten, hänsynsfullt, tyst. Han har varit på bortamatch i Jönköping, i klacken alltså, hans egen fotbollskarriär tog slut tidigt, han var ibland målvakt och ibland en försvarare, tuff som Materazzi, så liten han var. Men nu håller han på MFF och följer sitt ljusblåa lag runt i Sverige. Allt har han inte ärvt av mig. När han ser mig i vardagsrummet så lyser hans stora bruna ögon upp och jag kan nästan spegla mig i dem. Något har han ärvt av mig. Om en vecka är han färdig sotare. Han är vuxen och kan ta ansvar för sitt liv. Vi kan snacka som en människa till en annan och det gör vi, han berättar om bussresan och om matchen och visar klipp. Jag har inte hjärta att säga att jag nästan alltid håller på MFF:s motståndare. Jag vet att några sörjer att barn växer upp och gör oss obehövliga. Man ser sig som förbrukad, liksom. Själv är jag av en annan sort. Lycka är att se dem hitta sin väg, sitt sätt att leva och sina värderingar. I natt kom han inte hem, varken till sin mor eller mig. Hon hör av sig och är orolig. Kanske har hon glömt hur det var att vara nitton på försommaren, då livet var ett ljummet eller hett äventyr och änglarna åkte på pisk och gårdarna var grönsvarta? Jo, det kan ju hända saker, men oftast var det inte värre än att man hamnade i fel soffa eller famn och det går att stå ut med. Också de mindre goda valen är nödvändiga för att det ska bli ett liv. Det är i sprickorna i fasaden som ljuset strömmar in. Vill man att ens barn ska vara perfekta från start till mål, så kan man ju se sig i spegeln och på dem man gillar och se hur släta och utan skavanker de är. Kanske är det en annan sorts bortamatch som sonen just nu vaknar upp från. Det kommer jag aldrig att få veta.