Hänryckning

Det är inte mycket till hänryckning idag, tänker jag när vi promenerar längs Ribban, hela vägen från bågskyttebanan och fram till Turbinen. Ingen hänryckning, men nåt slags event där man får testa olika sporter. Vi skyndar förbi, en lång promenad är event nog för oss idag. Framme vid T-bryggan dyker det upp en vitklädd brud och en fotograf. Fotografen coachar bruden. Det ska vara både originellt och traditionellt samtidigt. Man ska sticka ut, men inte så det stör, liksom.
Om det inte vore för alla bröllop idag, så skulle pingsten passera helt utan att någon märkte det. Ingen vet varför man firar pingst, mer att det betyder just hänryckning och det är ju ett fint ord.

En pingst var jag faktiskt på bröllop.
Eller om det var i början på juli, det är svårt att riktigt minnas. Jag var med som plus ett, tjejen som jag var av och på med var av när inbjudan skickades, men på när bröllopet ägde rum, så jag kom med utan namn på placeringskortet. Men det var okej, jag finner mig till rätta i den sortens sammanhang. Vi åkte buss från Centralen, min date bodde i en pendlarförort och bussen tog en lång omväg genom Majorna. Jag svettades i min snygga ärvda kostym och vi pratade lite lättsamt som vi faktiskt kunde ibland. Middagen var på Hisingen, ovanför älven på ett berg och allt var så sagolikt vackert, syrenerna doftade, Danmarksbåten la ut i stillhet och på andra sidan låg Masthuggskyrkan som en fästning i motljus. Måsarna skrattade och allt lyste av lycka. Maten var god, men inget särskilt och när det dukades av öppnades den fria baren. Min date hade en buteljgrön klänning och hon pratade med sin bordsherre och jag gick runt och minglade och drack. Jag flörtade vilt med en tjej som jobbade på H&M och långsamt, men säkert spårade det ur.
Ett glas föll i golvet och gick sönder och innan jag visste ordet av, så var festen slut och min date drog mig därifrån, milt men tydligt och vi tog buss och tåg hem till henne. Jag skrattade och sjöng hela vägen. Och vi la oss, somnade och när vi vaknade så var det alldeles tyst mellan oss. Hennes vännina ringde och frågade om inte Anders fått lite mycket i sig. Jag tror hon svarade lite ursäktande. Ett halvår senare beslöt vi att sluta ses, eller rättare sagt så beslöt hon det åt oss. Något år senare slutade jag dricka. Nu kontrollerar jag själv min hänryckning. Inga glas faller i golvet, men jag sjunger väl så mycket som då.