Del 2. Hamburg/München #anderssaratågluff17

Att åka nattåg är ett äventyr. Det skakar och gungar som på sjön, man pratar med en man som ska till Innsbruck och gå i Alperna, men till sist somnar man ändå överst i trevåningssängen och tänker att om jag faller ner så dör jag. Man dör inte. Man vaknar av att konduktören kommer med frukost, kaffe och två mackor som man kan bre marmelad på. Det kickar igång en. I München får vi rum på ett ställe alldeles bredvid stationen. Spårvagnarna går där nedanför, de är blå, det är som i Göteborg, välbekant, Sara följer tappert med mig ut till olympiastadion, men väntar utanför. Hon är inte intresserad av sport. Inte jag heller så det stör, bara lagom, för att man (ja, man) blev fostrad så. Det är trist och slitet i olympiaområdet. Det som var hett 1972 är bara flagnad färg och sättningar 2017. Allt åldras inte med värdighet, somligt blir bara gammalt. Men i övrigt är München trevligt, ja trevligt är ordet.  Bayerskt trevligt, mastig mat och stora sejdlar med öl, hus från medeltiden och parker där alla träd planterats efter 1945, som hoppfulla blommor när det äntligen blev fred. Vi gör som vi brukar, vi går runt och tittar och andas in stan. Äter lunch och fikar, bara är, är tysta ibland och pratar ibland. Vissa ämnen är borta för alltid, de som handlar om framtidsplaner, andra nya har tillkommit och någon gång skär det sig och vi förstår inte varandra.
Vi ser på varandra och känner varandra så väl, fast ändå är den man känner allra mest som en främling ibland. Vi lämnar varandra. Det är både sorgligt och spännande. Det är dubbelt, men det är ju å andra sidan det mesta. Inget är svart eller vitt, allt har nyanser.
Men det är slutgiltigt beslutat. Livet. Ja. Det är fett att leva, men inte alltid lätt. Ett liv utan utmaningar vore å andra sidan ett halvliv där man aldrig fick använda sin kraft. Man ska inte göra det för svårt för sig, men inte heller för lätt.
I morgon drar vi till Zürich.