Sista dygnet hänger vi på Nacional, det gigantiska, fantastiska gula palatset på klippan ovanför Malecon. Vi unnar oss lyx, efter en vecka av billiga nöjen. Dittills har vi ätit på loja statliga restauranger och ambitiösa små privata ställen, som i folks vardagsrum, liksom. Vi har åkt en knökfull stadsbuss till en avlägsen förort, bara för att se Hemingways före detta gård och numera museum stängt för filminspelning. På Casa de la musica har vi sett par dansa som om de hade betalt för det och som om det inte fanns någon morgondag.
Vi har druckit kaffe på turistfällor och på balkongen med utsikt över Calle concordia och vandrat förundrade över den gigantiska revolutionplatsen och sett en gigantisk siluett av Che bevaka souvenirförsäljare och ropande taxichaufförer. Vi har promenerat längs gator uppkallade efter döda hjältar och gator med nummer istället för namn.
Vi har gjort Havanna, sett hennes slitna ansikte och vackra inre, mött blickar och tackat nej till hundratals skamliga och vänliga förslag.
Så vi tackar värden Manuel på fjärde våningen i det slitna huset, tar oss för sista gången igenom alla låsta dörrar och ner på gatan. Sen promenerar vi bort till hotellområdet i Vedado. Det är som att åka till en annan värld. På National blir man välkomnad av en snubbe med vit uniform och det är inte tal om att bära upp väskan själv till rummet. Det myller av människor som finns här är rika västerlänningar och de kubaner som jobbar med att servera oss drinkar och hamburgare. Några yngre kubanskor sitter dock i sällskap med manliga turister i varierande åldrar. Det finns alltid vägar in i världen för den som är fräck eller desperat nog.
Vi sätter oss i solen i trädgården. Ännu ett band spelar sången om Che och ännu en gång får de konvertibler som tack. Det är långt till Guevaras socialistiska människa, längre än på länge. Folk drar omsorg om sig själva och varandra efter förmåga. När jag sitter där i trädgården så slår det mig att det är så här turister oftast har det. Detta och stranden på Varadero. Bekvämt och avskiljt. Lite smådyrt.
Det är lyckligtvis inte mitt problem. Vi ser saker när vi reser. Vi sliter sulor och trängs med vanligt folk på stadsbussarna. Men nu slänger vi oss i samma pool som Teofilo Stevenson och Frank Sinatra och trampar samma foajégolv som gangsterkungen Lucky Luciano. Det kostar och det smakar. På morgonen springer jag en sista löptur på Malecon, förbi USA:s intressekontor och ut till Almendaresparken och tillbaka igen. Värkdsrekordhållaren i höjd Javier Sotomayor kör förbi i en sliten Ford fairlaine. Vid ambassaderna vaktar poliser så att inga kubaner ska hoppa över stängslet, men jag viftas förbi med ett leende.
Sara och jag sätter oss i trädgården igen och tittar ut mot havet. Guantamera stiger mot himlen, bartendern blandar en mojito och ett flygplan går in för landning på flygplatsen två kilometer bort. Sara vänder ett blad i sin bok. Nu är den utläst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar