Minst blir stor

Vi bor vid Malmös allra smutsigaste gata, men när vintern kommer på riktigt så dämpas trafiken och luften känns lite bättre och lättare att andas. Och det är väl skönt så. Och min yngste fyller tolv och i morgon kommer han gående längs den där gatan i sin tae-kwon-dodräkt, för i morgon är det träning och han ska öva sig på att sparka och slå. Man kan tycka vad man vill om det, men han får motion och lär sig självbehärskning och disciplin. I morse skickade jag en bild på instagram där han sover på ett danskt tåg efter en härlig dag på Legoland. Han är sig lik, men några säger att han liknar sin storebror. När man har en tolvåring, så har man många minnen, men också väldigt mycket tid kvar innan han ska släppas iväg ut i livet. Det är Legolandturen och helgen i Hamburg,  eviga samtal om högt och lågt på caféer och på väg till och från skolor och dagis. Och jag gläds åt att få vara med när hans personlighet karvas ut bit för bit och se hur han varsamt bryter sig loss. Igår var sista dagen jag kunde ha vabbat, för evig tid, för det blir inga fler barn. Det där stängs nu och vi tar det ett steg vidare. Livet. Den minste som blir stor.