Tystnad har aldrig varit min grej

I Örebro. Springer förbi Risbergska skolan där jag såg Nynningen och danska Jomfru Ane Band några månader innan jag flyttade tillbaks till Göteborg; jag minns att Sam Vesterberg sjöng högt och klart om världens orättvisor och kampen. Kort där efter la Nynningen av, tiden hade sprungit förbi proggen och deras tonsatta flygblad, vi lyssnade på Ebba grön och KSMB och Lundell och Springsteen och andra som jag inte minns längre. Det är snö överallt och jag springer upp genom ett skogsparti och ut genom miljonprogramområden som Varberga och Markbacken. Anna undrar i en fb-kommentar varför jag ägnar så mycket energi åt antisemitismen och åt Israel och hon är inte ensam om att fundera på det. Och jag tänker att det är flera saker som leder mig dit, trädet har många rötter, dels hur jag som elvaåring besökte Auschwitz, dels hur jag 20 år senare besökte Israel och förälskade mig i landet och så allt jag läst som inte stämmer med det som ofta hörs i debatten.Sen kommer min personliga utveckling in som en annan tråd. Jag slutade dricka och slutade ljuga. Slutade gå med strömmen utan att tänka själv. Jag fick gå upp varje morgon och lova att vara nykter och sann. Och då känner jag att jag måste säga det jag måste, oavsett vad andra tycker och även om det kostar följare och uppdrag. Sen var det en kväll i november när minnet av kristallnatten förvandlades till en antiisralisk manifestation och jag gick hem i vrede. Kort där efter började lokala politiker uttrycka sig antisemitiskt. Det finns inget val, känner jag. Tystnad har aldrig varit min grej.