På julafton tar vi tåget ut till playa del este. Det kunde ha varit vilken dag som helst. Även om förtrycket motroligt de kristna inte verkar vara så illa som det här varit så är inte julen en stillsam högtid i Havanna. Det äe nog aldrig riktigt stilla i den stan. På ett sjukhus någonstans nära oss ligger Hugo Chavez och vårdas för sin cancer. Kuba kan inte försörja sitt land med ren energi trots vind och sol och inte heller förse folk med livsmedel. Men vårda döende diktatorer från andra länder går bra.
Kollektivtrafiken i Havanna är kass, men billig. Vi tar oss över viken med en färja. Vid färjan finns det security, ty för några år sedan försökte någon förhoppningsfull kapa färjan och resa till Miami. Man kom inte så långt, men det var ett tappert försök. Vi betalar var sin konvertibel peso för att komma över, det är såklart ett överpris, men översatt till sek blir det åtta kronor. På andra sidan viken står tåget och väntar. Det växer gräs i spåret och rälsen är rostig och ojämn. Tåget verkar vara begangnat från Spanien, många fordon i kollektivtrafiken här är sånt som rikare länder ratat. Stolarna inne i tåget är nötta av generationer av trötta pendlare och tåget fylls till bredden av människor och bagage. Några tittar i guideböcker, men de flesta pratar om livet och vädret eller så. Med ett ryck far tåget iväg. Förbi trasiga hus och nedlagda industrier, genom bostadsområden där putsen flagnat och bilarna verkar ha stannat för gått och sen ut på bonnalandet där några få bananplantor sticker upp och en och annan ko visar sina horn och sin mule. Det ser inte ut att brukas så mycket, men stationerna är många och överallt går folk av och på. Ingen fattar vart alla ska, för man ser knappt någon bebyggelse.
Mellan två stationer saktar tåget bara in, för att till sist stanna helt. Strömmen verkar ha gått. En ko tittar undrande på oss från en äng och en tjej passar på att hoppa av och sticka vidare till fots. Så helt plötsligt börjar tåget backa. Hundra meter eller så, sen tar man sats och försöker passera det ser strömlösa stället utan lycka. Föraren skriker i sin te radio, det dånar i hela vagnen och några manliga passagerare ger goda råd. En grupp män kliver av och ställer sig och tittar på hjulen och spåret. Det skakas på huvuden. Sen på fjärde backa och ta sats-försöket funkar det och vi rullar vidare. Många suckar och några skrattar.
Så blir vi tillsagda att gå av, ty här är hållplatsen närmast stranden. Det som ska vara en station är mer som en liten hydda vid järnvägsövergången. Tåget rullar sakta iväg på sitt osäkra spår och vi går mot stranden; allt här är som i den amerikanska södern, cikadorna låter, vid en bondgård finns en vattecistern och en hög vindsnurrra. En femtiotalsbil dammar förbi med hög soca-musik strömmande ut ur fönstren. Det är stekhett. Efter en stund når vi stranden. Det är bara vi och ett kärlekspar och två franska flickor som fotografar varandra i olika poser. Det är som lågsäsong året om här. Atlantens vågor slår stilla in och det är skönt att njuta stillheten. Så nära Havanna, men ändå så stillsamt. Nån båt åker förbi långt därborta, men hit in kommer ingen.Badturisternabefinner sig på det hypereexploaterade Varadero, inom lås och bom, långt får vanliga kubaner. Och havannaturisterna är på sina hotell eller längs sin gnisslade bana i gamla stan. Skönt för oss andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar