Min kollega skickar med ett paket som vi ska försöka lämna till hennes systerson som bor på ön. Lite kläder, choklad och en slant konvertibel valuta. Vi kollar på kartan, men lyckas ändå gå fel. Kanske skulle vi tagit en taxi. Det finns cykeltaxi, mopedtaxi och en stor mängd taxibilar, allt från lador och gamla amerikanska femtiotalbilar till mercedesar och toyotor. Kubanerna själva verkar mest åka Colectivo, femtiotalbilar där man knör ihop sig hur många som helst och betalar fem öre i avgift.
Vi irrar i röran och råkar komma rakt på revolutionsmuseet. Som kungens slott ligger det mellan Capitolio och vattnet och i strikta ramar och simpla montrar berättas regimens version av vad som egentligen hände när det begav sig. Men innan vi analyserar det måste jag berätta om min egen romans med Castro och de andra skäggiga männen i den högt romantiserande gerillan.
I min ljuva ungdom formades jag av Sjöwall/Wahlöös böcker och av en fin bok om eländet i USA med bilder av den danske fotografen Jacob Holdt. I slutet av fotoboken tillägnar han verket de tretton män som gick upp i de kubanska bergen för att handgripligen driva kapitalism och amerikaner på flykten. Ungefär samtidigt kom Björn Afzelius skiva om hur skymningen i Karibien faller mjukt över land och hav och hur han gick på Malecon och var stolt över kommunismens idé.
Så frälstes jag och drömde om att få sjunga Guantanamera på bykrogen i Cojimar med kamraterna. Detta var längesen. På alla sätt längesen.
Inget är som i sången, på varje punkt hade Björn fel. Det finns både juvelerare och horor och folk blir fulla i ensamhet. Socialism fungerar inte. Även om Kuba vore demokratiskt, så hade det inte funkat. Det uppstår alltid marknader och folk beter sig inte som planerat. Så var det med den saken.
Och museet skrämmer och fascinerar. Man undrar om dom ljuger så dom tror sig själva eller om dom bara ljuger. Eller om dom tror att det var så. Ingen vet. Hur som helst får vi se gevär, radiosändare och blodiga skjortor. Bilder från första maj och så Che och Fidel och Che igen. Och elaka amerikaner som får sina egendomar beslagtagna. Och antisociala element som sviker sitt land för Florida. Inget om ransoneringar eller om de hundratals som arkebuserades i januari 59 eller de tusentals som fängslades. Det är som tiden stått still. När vi kommer ut är det liv och sorl som vanligt.Vi er bjuds olika varor och tjänster, inte minst cigarrer och taxiturer. Gaslågan i hamnen brinner och oljan man bytt till från Hugo Chavez fyller sin funktion. Vi tar en burgare på en uteservering. Den är väldigt god. Ett band spelar sången om Commandante Che Guevara och går sen runt och samlar in konvertibler för besväret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar