Det är lördagskväll i parkernas stad. Som en manifestation har ljuset släckts en timme, men parkens lyktor lyser i alla fall för att ge trygghet åt kvällsflanörerna. Jag dricker kaffe i mitt urbana landskap och lyssnar på arabisk musik. Inne på far i hatten blir det en proggig känsla av Christiania, minus hasch, det är ju trots allt Sverige. Malmö är min hemstad, men ibland blir jag så innerligt trött på stan. Som idag när jag få gå långa omvägar för att slippa dagens antiisraeliska manifestation vid Triangeln. En socialdemokratisk riksdagskvinna skulle visst tala, en av alla dom som vägrar ta avstånd från Ilmars antisemitiska tirader, men som hugger på den judiska staten så fort tillfälle ges.
Annars är min hemstad mångkulturell och skön, som Tel Aviv och New York, som London och Paris, bara mindre. Så liten och så nära till allt. Precis som i Tel Aviv så finns det egentligen inte så mycket att se här och precis som där är det rörigt och vackert. Så när Sara går uppför Allenby under vår resa som nu är flera veckor borta, så säger hon att här är som på Bergsgatan med klubbar och falafelställen och för mycket trafik. Fast här är kallare och där vågar man öppet visa judiska symboler. Och stranden där är häftigare, såklart, men här finns fler parker. I den urbana miljön ska jag dricka mitt kaffe, i solsken och regn och i en mångfald där både inkrökta och vidsynta kan få finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar