17 mars 2012

Oheliga platser.

Jag sprang marathon i en backig stad, med M-16-utrustade soldater som skydd. Inga terrorister bestämmer var jag ska springa. I gamla stan vill en juiceförsäljare ha 100 shekel för två glas juice. I Bethlehem, precis innanför checkpointen, kastar sig taxisnubbarna över oss, vilket gör att vi mycket demonstrativt promenerar hela vägen upp till födelsekyrkan. Muren som skyddar Israel från självmordsbombare är inte vacker, men fyller sin funktion. Självmordsbomberna har försvunnit. Folk kan handla på Mahane Yehuda market inför sabbaten utan att riskera att sprängas i bitar. Konflikten har förstås inga riktiga vinnare. Palestinierna blir luspanka och Bethlehem är avslaget och halvbyggt. Kanske skulle de fundera lite på sin egen roll i saken. Att resa mellan judiska och arabiska delar av området är som att resa mellan i- och uland, mellan nutid och dåtid. Och att göra sig till offer, att hylla terrorister och att lura turister stärker inte den palestinska saken. Och Israel står på sig. Uppe på Olivberget hänger en flagga som trotsigt visar att Israel styr, hur mycket världen än kallar det ockupation. Men tre års värnplikt, ett fientligt grannfolk som väljer antisemiter till ledare och alla dessa hårda kontroller överallt kostar på alla sätt. Det vore bra om allt det där var över snart. När mannen vid Jesu grav ber mig respektera att det är en helig plats tänker jag att alla platser är oheliga och bara är platser där människor råkar befinna sig.

Inga kommentarer: