Och alla bara pratar

Solen tittar fram på riktigt och alla bara pratar medan jag springer tjugo gånger upp och ner för backen som snurrar sig upp till foten av Pildammarnas gamla vattentorn. Nu är det årsmötestider och alla världens valberedningar lyckas lite sådär med sina uppdrag. Och den femtonde gången jag närmar mig mitten, så blir jag omsprungen av någon yngre och snyggare. Men redan efter två uppochnedturer står han och pustar och drömmer sig hem istället. Jag segar på, trots att jag varken är särskilt ung eller cool. Cornelis sjunger i mina lurar och han är min ålder och låter döende precis som han var. Så jag växlar till Håkan och han rockar på som om livet aldrig kommer att ta slut. Jag är en sån som inte drar mig undan, inte flyttar ut på landet, utan rör mig i alltings centrum så länge jag får vara med. Det är inte alltid så enkelt. Det är tur att jag fick barn tidigt och en lycka att jag har dom även de dagar dom inte rent fysiskt är här. Mina knän berättar för mig att jag lever, på vägen hem skymtar jag en partivän på förmiddagspromenad. På Möllan är torghandeln igång och framme vid porten vid Bergsgatan 35 konstaterar jag ännu en gång att en långdistansare inte ger upp i första taget och att man ska anpassa farten så att man orkar hela distansen.