Jag hade en liten unge

Jag hade en liten unge en gång och hans bruna ögon såg precis ut som mina, men för övrigt såg han ut som sin mamma. Vi har inte all tid som vi önskar tillsammans, men vi åkte i alla fall till Hamburg med tåg och tog vara på den tid vi har. Han är inte liten längre och han argumenterar för sin sak och är envis och håller fast vid sina åsikter. Han pendlar mellan förfärliga filmer och mjuksdjur. Han är mångsidig som sin namne, den store berömde. Fortfarande sitter handen i min när vi promenerar från plats till plats i den tyska metropolen och med nöd och näppe hinner in under Hauptbahnhofs valv innan åskan slår till och hällregnet forsar ner över spår fem. Det är lärorikt att bara vara med sina barn och dom plockar fram det bästa och det sämsta hos en. Det är aldrig neutralt, det är alltid känslor, alltid lycka och vemod. Och skilsmässobarnet kollar läget och balanserar för att inget ska bli fel. Det skär i hjärtat. Han behöver mig och jag behöver honom, vi får behöva andra, vi måste inte vara så coola. När han gått in i porten hos sin mamma skär saknaden rispor i mitt hjärta Men redan i morgon är han är igen. Min inte längre lille unge.